De större verken står uppradade längs med ena långväggen. Konstnären Lena Danielsson Wulcan undersöker linjens möjligheter och har skapat en utställning till största delen med hjälp av snöre och lös grafit. I morgon lördag har hon vernissage på Teckningsmuseet i Laholm.

Hon har inte riktigt bestämt hur eller var hon ska placera allt och packar upp några verk ur en låda.

– De små tavlorna hade jag med på en utställning i Bohuslän, men annars är det första gången som jag ställer ut hela den här samlingen, säger hon och menar på att den inte passar in överallt eftersom den är lite annorlunda.

Lena plockar upp en låda med kulor och lite snöre.

– Jag hade tänkt att jag skulle fortsätta arbetet här på plats. Kanske direkt på fönstret, och en linje ovanför dörren, säger hon och pekar på entrén.

– Men vi får se vad som går att göra.

Hon håller upp ett verk mot ett av fönstren. Löst grafitpulver ligger mellan plexiglas och ritfilm. Pulvret skapar ett mönster som ändrar sig om man rör bilden, så den får absolut inte vändas upp och ner.

Från början är Lena Danielsson Wulcan målare.

– Jag har aldrig varit så bra på att teckna. Jag sökte ett nytt sätt att förhålla mig till teckning, det finns många olika, säger hon.

Hon ville arbeta med grafitpulver, som man annars använder för att göra blyerts, men hur hon skulle använda sig av materialet visste hon inte från början.

– Jag hade snöre och maskeringstejp i min ateljé. Båda blev svarta av pulvret och linjen blev en biprodukt när jag arbetade, säger hon.

Av linjen utvecklades en idé. Det blev en undersökning av linjens möjligheter som kommunikativ enhet utan slut och utan gränser. Linjen frigör sig från underlaget. På någon bild blir effekten tredimensionell och linjen närmar sig betraktaren, på en annan går den utanför ramen. Så när Lena berättar om installationen i utställningslokalen känns det naturligt, linjerna söker sig ut i rummet.

Lena inspireras av att utforska. Hon har alltid ritat och skissat mycket, så länge hon kan minnas. Som 18-åring provade hon sin första krokikurs och därefter blev det folkhögskola. Hon kom in på Hovedskous målarskola, som senare blev Göteborgs konstskola, och under 2000-talet gick hon en tvåårig kurs på Valand i Göteborg. Nu har hon en ateljé i Klippan, Göteborg.

– Jag har fått arbeta med annat vid sidan om, men sen fick jag Konstnärsnämndens tvååriga stipendium och blev jag friare i mitt arbete. Det är stor skillnad på att gå till ateljén en gång i veckan eller att vara där varje dag, säger hon.