Han kallar sig Ekta, men vill inte avslöja sitt riktiga namn, trots att den som letar på internet kan hitta uppgiften där.

– Jag vill ta bort fokus från mig som privatperson, utan att gömma mig helt. Vissa tycker nog att det är barnsligt, men för mig är det ingen stor grej och inte någon jättehemlighet, säger den pappaledige illustratören när vi träffas på Göteborgs filmfestival.

Vad kommer namnet Ekta ifrån?

– Det är ingen felstavning av ordet äkta, utan delvis som en ”tag” i graffiti, men egentligen bara en estetisk kombination av bokstäver.

Vill du veta hur affischkonstnären ser ut kan du kolla på filmen ”Farväl Falkenberg”. För där skymtar han förbi under huvudpersonernas fotbollsmatch. Han känner nämligen de jämnåriga filmskaparna Jesper Ganslandt, Fredrik Wenzel, Holger Eriksson och Erik Enocksson, som även har spelat på Galleri Oro, som Ekta är delaktig i.

I gymnasiet gick Ekta i samma klass som regissören av festivalens invigningsfilm ”The extraordinary ordinary life of José González”, Mikel Cee Karlsson.

– Vi har samma bakgrund i skateboardkulturen och åkte en del ihop, fast jag var inte alls lika bra som ”Mögel”. Konstformen är jag påverkad av fortfarande, men kommersialiseringen har ballat ur.

Ekta säger att han fick en smärre chock när han erbjöds att göra affischen till årets filmfestival.

– Jag blev jätteglad eftersom Camilla Engman gjorde den förra året. Hon har också en annan ingång, som illustratör, och jag kommer ju från fulkulturen.

Hur ska man då tolka bilden? Ekta tipsar om att mönstret i hjärnan är ljusare än det är utanför, i den mörkare verkligheten. Och att ansiktet har både manliga och kvinnliga drag är förstås ingen slump.

– Kul att du noterade det, för genusmedvetenheten ligger mig varmt om hjärtat.

Ekta jobbar mycket i det offentliga rummet, med affischer och annat som smälter in i gatubilden och i vissa fall får sitta uppe i flera år. Innan han börjar mata sin son ger han sin syn på Göteborgs tuffa klotterpolicy.

– Den har gett en hårdare mentalitet inom klottervärlden och lägre standard eftersom det inte finns tid att utveckla verken, så nu handlar det tyvärr mest om förstörelse.

Sin barndomsstad Falkenberg har han en viss hatkärlek till, efter åtta år i London och fyra i Göteborg.

– Jag känner nog mest sorg för att kreativiteten som kom ur den oerhört tråkiga miljön på 1990-talet hade ett väldigt högt pris. När jag tänker på alla som inte klarare av det, med droger och självmord, så undrar jag om det var värt det. Nuförtiden uppskattar jag att komma hem, men jag gör det med en tår i ögat.