Få svenska författare har samma stjärnstatus som Björn Ranelid – fans som ringer hem till honom mitt i natten och folk på gatan som ber om autografer är mer eller mindre vardagsmat. Men möten med människor är ingenting som besvärar honom (även om nattliga samtal inte hör till favoriterna).

Tvärtom tycker han om att möta sina läsare och älskar att tala om ordet eller ”ordets makt och ordets skönhet” som han själv uttrycker det.

– Jag skiljer inte så mycket på det talade och det skrivna språket utan ser en parallellkoppling mellan tal och skrift, säger Björn på sin karakteriskt skorrande skånska. När jag träffar honom har han kvällen innan framträtt inför en utsåld Klarasal i Stadsbiblioteket i Halmstad. Arrangemanget var så populärt att många besökare fick vända i dörren.

– Det var en fantastisk kväll! säger han för att sedan få syn på bokbussen och utbrista:

– Och åh vilken vacker buss!

Vi slår oss ner i bussen som tar oss till Båtabacken i Haverdal där Björn Ranelid ska hålla ett föredrag ute i det fria.

– Jag har en oerhörd respekt för min publik. Jag har aldrig ställt in ett framträdande och aldrig kommit för sent. Dessutom är jag alltid oerhört väl förberedd, berättar Björn.

Han är känd för att säga vad han tycker och för att aldrig någonsin förminska sig själv. Hans sätt att inte skämmas för att tala om vad han kan och gör skulle många kalla för skrytsamt. Men man skulle också bara kunna se det som ett väldigt osvenskt beteende. Hade Björn Ranelid bott i Hollywood hade förmodlingen ingen reagerat.

– Jag är nog Sveriges mest kända skönlitterära författare, häromdagen kunde jag inte gå tio meter utan att få skriva autografer. Och jag har gjort flest framträdanden av alla svenska författare genom tiderna, skriv det! Jag har talat inför 55 000 människor i publiken på Liseberg, säger han och ler brett.

Björn Ranelid är vid 61 års ålder mer i ropet än någonsin. I år är han aktuell med romanen ”Kniven i hjärtat” och medverkar dessutom som skribent i nya böcker om August Strindberg och Jussi Björling. Men livet har inte alltid sett ut så, innan han slog igenom arbetade Björn under många år som gymnasielärare.

–Jag hade en lång startsträcka och var 34 år när jag debuterade. Innan dess tyckte jag att jag skrev så uselt att jag inte ville skicka in något. Jag fick kämpa hårt och det är därför som jag är så hård mot folk som slarvar med språket. För att vara författare krävs det att man behärskar hantverket, det krävs skicklighet. Man måste vårda språket, nu för tiden läser man sällan uttryck som ”allteftersom” eller ”förlidna afton”. Många människor använder språket som en container, säger Björn upprört.

Till skillnad från många andra författare har Björn inga skrivrutiner.

– Jag skriver när jag får tid och det brukar bli maximalt tio timmar i veckan. Jag väntar inte på inspiration utan skriver när som helst under alla omständigheter. Första meningen är viktig för mig, om inte den är bra kan jag inte fortsätta skriva, säger han.

Att läsa om gamla böcker är däremot inte hans grej.

– Jag läser aldrig om mina böcker och tycker inte heller om att se mig själv på tv. Jag har inte ens sett mig själv på ”Stjärnorna på slottet”, säger han.

Framme vid Båtabacken glittrar solen i havet, nyponrosorna doftar och fåglarna kvittrar slött. Vi möter upp med Björns fru Margareta och hunden Kalle som efter föreläsningen ska följa med honom till sommarhuset i Kivik på Österlen.

Björn får också besök av en bekant som under ett tidigare möte lovat att ta dit de legendariska fotbollsspelarna Harry Bild och Bertil Lööf. Björn som har ett stort fotbollsintresse blir märkbart förtjust över att få träffa dem. När jag frågar honom vad som är så roligt med fotboll ser han förvånad ut.

– Den frågan har jag aldrig fått förut. Det är som att fråga vad som är så roligt med att älska.

Publiken börjar rinna till och när klockan är elva är det fullpackat med folk som sitter i gräset på medhavda filtar och solstolar. Med havet som fond greppar Björn mikrofonen och inleder en timmes föredrag om kärleken, språket och vikten av civilkurage. Att han brinner för det skrivna ordet genomsyrar allt han säger. Efter att ha hyllat en av sina förebilder, poeten Tomas Tranströmer utbrister han indignerat:

– Sveriges främsta poet är mindre känd än Laila Bagges rumpa. Vilken fördumning!

Spridda skratt hörs också i publiken när han ger en rejäl känga åt storsäljande deckarförfattare som Camilla Läckberg samt åt Fredrik Lindström och Robert Gustafsson, som han kallar amatörernas amatörer. Nej, Björn Ranelid är inte och har aldrig varit rädd för att säga vad han tycker. Utan rädsla för att verka högtravande eller obekväm vågar han också tala allvarligt om vikten av medmänsklighet.

– Ingen människa bestämmer var och när hon ska födas. Livet handlar om att ta hand om våra barn, säger han.