Möt fem författare på Varbergs ­teater 7/11, Halmstads teater 8/11. De medverkande är Göran Hägg, Nina Björk, Ellen Mattson, Theodor Kallifatides och ­Kristina Sandberg.

När Greta Garbo får hemlängtan ger ett kalt träd henne tröst, de döda grenarna påminner om det karga svenska klimatet. Trädet har fått ge namn åt Ellen Mattsons roman om skådespelerskan, ”Vinterträdet”.

Ellen sitter i vardagsrummet i sitt bohuslänska hem, ett rött trähus omgivet av höga ekar, när hon förklarar bakgrunden till projektet.

– Min fascination för svenskarna i Hollywood gifte sig med ett växande intresse för Greta Garbo. Jag ville även undersöka likheterna mellan filmstjärnan och drottning Kristina, som också lämnade sitt hemland.

Garbo for till Hollywood som 20-åring 1925 och hon bodde kvar i USA till sin död 1990.

Hennes skygghet är omvittnad, hon undvek såväl fans som journalister även när filmkarriären var över. De skrivna källorna om Garbo är få, men hennes filmografi säger desto mer.

”Vinterträdet” utspelas under sju år, från 1929, en period då Greta Garbo gjorde storfilmer som ”Anna Christie”, ”Mata Hari” och ”Drottning Kristina”.

Romanen är skriven i jagform, men det är inte Garbo som berättar utan hennes fiktiva privatsekreterare Vendela Berg. De möts på Atlanten, på passagerarfartyget M/S Kungsholm, och lever sedan tätt tillsammans i Hollywood.

– Jag ville inte ta mig för stora friheter i skildringen av Greta Garbo, men ifråga om Vendela hade jag fria händer. De blev ändå ganska lika varandra, båda är gåtfulla. Men Vendela är ett vittne, det är hennes bild av filmstjärnan vi ser.

Ellen Mattson understryker att det också finns skillnader, den föräldralösa Vendela stelnar inte i en form som sin arbetsgivare. Vendela står för romanens utveckling och i  slutkapitlet går hon mot sitt eget liv.

Dessförinnan har hon medverkat i det komplicerade manusarbetet kring ”Drottning Kristina”. Garbos idéer krockar med direktörernas och den film som slutligen släpps 1933 har inte så mycket med verklighetens drottning att göra.

– Jag tycker mycket om filmen trots historieförfalskningen, säger Ellen Mattson som i den omfattande researchen fördjupat sig i Garbos produktion.

– ”Drottning Kristina” har många fina scener. Greta Garbo rider och går i manskläder, det syns att hon trivs i rollen.

Ellen är noga med källförteckningen, längst bak i boken finns en litteraturlista som innehåller skådespelaren Nils Asthers självbiografi ”Narrens väg”. Han tillhörde också Hollywoodsvenskarna och friade flera gånger till Greta Garbo.

– Nils beskriver henne som en lekfull person utan choser, en människa som älskade barn. Det är långt ifrån bilden av den korthuggna och kyliga stjärnan.

Mauritz Stiller, regissören som följde Garbo till Hollywood, har också en viktig roll i Ellen Mattsons roman, trots att han avled 1928.

– Han var Greta Garbos mentor och hon tog hans död mycket hårt.

I ”Vinterträdet” blir det tydligt att skådespelerskan var djurvän. En papegoja dräller nötskal på hennes mattor, vildkatter får en fristad i de rymliga bostäderna och hundar ska varna sin matte för inkräktare.

Ellen Mattson verkar ha ett liknande förhållande till djur. Den sällskapliga Grålle och svartblanka Murre kommer från ett katthem. Den tidigare hemlösheten har gjort Grålle försiktig och han håller sig i  närheten av Ellen.

Även rådjuren som betar på vallen utanför är välbekanta för författaren som bor i byn Brandseröd, bara någon kilometer från sitt föräldrahem.

– Min mamma bor kvar där, pappa gick bort i somras, berättar hon.

Hennes far var författaren Olle Mattson, som bland annat skrev ungdomsromanen ”Briggen Tre Liljor”.

– Han satt alltid hemma och arbetade, vilket inspirerade mig. Jag ville bli författare redan som fem-sex-åring, inte minst för att jag hoppades slippa skolan. Den var ett störande moment för mig.

Ellen höll fast vid sina författarplaner men utbildade sig även till bibliotekarie. 1992, två år efter att hon tagit examen, debuterade hon med ”Nattvandring”. Hennes romaner har ofta haft anknytning till Bohuslän, som ”Glädjestranden” från 2008.

Så inte med ”Vinterträdet”, som mestadels utspelas i Kalifornien. Los Angeles på 1930-talet var okänd terräng för Ellen Mattson, som studerat kartor över spårvagnsnätet.

– Jag ville orientera mig även om det inte är avgörande för romanen. Men efterforskningarna tar tid, i nästa roman ska jag undvika dem.