Själv har Peter Adler nått framgångar både som ryttare och travkusk. Han har till exempel vunnit V75-lopp och segrat i ett stort internationellt lopp på Paris-banan Vincennes. Dessutom har han ­varit ordförande för Halmstad­travet.

Hästintresset förde honom till Halland. Peter är göteborgare från början, men han och hustrun letade hus på landet och fann det 1974. De flyttade till det gamla andelsmejeriet i Asige som lades ned 1957 och var ganska förfallet när familjen Adler tog över.

På den tiden jobbade Peter som journalist och copywriter och pendlade till Göteborg. Han skriver fortfarande artiklar åt stora dagstidningar ­ibland, men är statsvetare i grunden och jobbar mest med retorik numera. Bland annat som gästföreläsare på Lunds universitet och talskrivare inom näringslivet.

Nyligen kom han ut med boken ”Churchill i talarstolen”.

Varför en bok om Churchill, det måste väl finnas massor redan?

– Jo, men ingen som renodlat handlar om honom som retoriskt fenomen. Det är det jag försöker förklara.

Den unge Winston Churchill var ingen studiebegåvning utan inledde sin karriär som officer. 1896 hamnade han i Indien som kavallerilöjtnant och det blev en viktig fas.

– Han ville absolut ut i krig och det var inte så konstigt. På den tiden var det enda sättet att utvecklas för den som inte var akademiker och det var rätt fridfullt. Man kväste lite uppror här och där i kolonierna.

Men den 22-årige Churchill blev snart trött på garnisonslivet som i stort sett gick ut på att festa och att spela kort och polo. Han började istället sluka böcker om historia, filosofi och verk av Shakespeare.

Under flera år var Churchill en märklig blandning av officer och krigskorrespondent. Före Indien var han en tid på Kuba och hamnade senare i bland annat Afghanistan och Afrika.

Den politiska karriären inleddes år 1900 och där fanns påbrå från fadern som var inflytelserik politiker.

– Men till skillnad från sin far hatade Winston att prata utan att vara förberedd. Han hade oerhört svårt att tala spontant och det var förstås ett handikapp. Han hade också ett talfel att dras med, en lätt läspning.

Det hjälpte inte med talpedagoger och Churchill vågade inte låta operera sig. Istället bestämde han sig för att göra talfelet till sitt varumärke.

– Det gick så långt att när han senare behövde löständer lät han tandläkaren slipa en luftspalt i protesen så att läspningen skulle vara kvar. En av dessa såldes för övrigt på auktion för 180 000 kronor för några år sedan.

Churchill innehade sammanlagt åtta ministerposter under 60 år som parlamentariker och var Storbritanniens premiärminister i två omgångar (1940–45 och 1951–55). Storhetstiden var under andra världskriget. Då höll han 56 radiotal och det är dessa han är mest känd för.

– Tonträffen blev perfekt med hans lite högtravande stil. Han höll underbara tal där han förklarade engelsmännens roll i historien där han blandade in Caesar och romarna, Napoleon, den spanska armadan och så vidare. Det blev väldigt effektfullt.

Premiärministern var oerhört beläst och kunde hela böcker utantill.

– Skådespelaren Richard Burton berättade hur han vid ett uppträdande kom av sig för att han fick syn på en liten gubbe som hela tiden satt och mimade hans repliker. Det var Churchill.

Redan före sekelskiftet 1900 började han skriva egna böcker och 1953 tilldelades Winston Churchill Nobelpriset i litteratur, mycket tack vare sin talekonst.

Hitler var en annan som lyckades engagera folkmassorna, hur var han som retoriker?

– Där var det mycket mer regisserat runt omkring. Vi ser oftast bara korta bitar ur hans tal. Men de byggdes upp under lång tid och förstärktes med ljus och uniformerad personal som rörde sig koreograferat. Han hade också uppvärmare och de fungerade ungefär som förband vid en rockkonsert.

– Hitler inledde ofta sina tal med att sitta tyst en stund. Sedan talade han först i lågmäld ton. Intensiteten stegrades och kulminerade ofta i ­vredesutbrott mot rikets fiender. Det var fruktansvärt skickligt gjort.

Men som retoriker var Churchill klart bättre, enligt Peter Adler.

Vem är världens bästa talare just nu?

– En som jag beundrar oerhört mycket är Aung San Suu Kyi. Hon är en verbal och beläst person som talar oerhört distinkt, tydligt och balan­serat.

Historiskt är det svårare att jämföra talare eftersom de flesta inte finns på ljudupptagningar.

Men det finns en till från modern tid som Peter gärna lyfter fram.

– Martin Luther Kings tal inför medborgarrättsrörelsen 1963 (”I have a dream”) har en struktur och retoriska figurer som är rena ABC-boken i det här sammanhanget.

Apropå USA och stundande presidentval. Hur har kandidaterna där skött sig?

– Första duellen var en katastrof för Obama. Han var påtagligt störd. Hela hans yttre kroppsspråk och utstrålning blev ett brus. Hans budskap var oerhört matt. Men han har revanscherat sig vid två senare tillfällen och i samband med orkanen Sandy fått möjlighet att exponera sig i rollen som tröstande och handlingskraftig landsfader.

– Romney upplever vi som en parodi på en amerikansk politiker som är smord i käften. Men han personifierar mycket de amerikanska idealen. Han har gjort en del konstiga yttranden och hoppar fler grodor ur hans mun kan det fälla honom.

Det tycker Peter Adler som snart släpper ytterligare en bok.

–  Men den handlar renodlat om retorik och inte någon särskild person.