Han nämns ibland som ett föredöme: invandraren som har lyckats i det nya landet.

– Det är på gott och ont, jag får representera en företeelse i stället för att vara mig själv, säger Theodor när vi har slagit oss ner på ett kafé i Saluhallen.

Den 74-årige författaren lär dock få prata mycket om exil i höst. Hans roman ”Brev till min dotter” handlar om en man som tvingas att lämna sitt hem och skapa en tillvaro på den nya platsen.

– Jag har skrivit om ämnet förut och nu har jag utvecklat mina tankar. Jag vill visa att det går att ha ett bra liv i exil, något som nästan aldrig sägs i debatten.

Theodor har hämtat stoffet till historien från antikens Rom, där poeten Ovidius väckte kejsarens vrede och deporterades till staden Tomis vid Svarta havet.

– Det finns många anledningar att skriva om Ovidius. Han är en av de största diktarna i den europeiska litteraturen och påverkar än i dag kulturen och vårt dagliga liv. Vi använder flera av hans uttryck utan att veta att de kommer från honom, som ”tiden läker alla sår” och ”skomakare, bliv vid din läst”.

– Ovidius var också den förste någonsin som straffades av makten på grund av sina dikter och jag fängslades av hans öde, att bli förvisad från sina älskade och sin stad, säger Theodor.

Hans bok består av poetens brev till dottern, och texten är fiktion.

– Vi vet nästan ingenting om Ovidius liv i exil, så jag har hittat på.

Läsaren av ”Brev till min dotter” inser också snart att beskrivningen av förvisningsorten knappast är realistisk. Det firas midsommar där man dansar ”Små grodorna”, och det hålls kräftskivor på platsen som påminner om en viss nation i norra Europa.

– Jag har egna erfarenheter som invandrare i Sverige, så varför gå över ån efter vatten?

Har Ovidius även myntat det uttrycket?

– Haha... han kan ha sagt det. Men jag är inte säker.

Theodor Kallifatides växte upp i Grekland och kom till Sverige 1964 som arbetsinvandrare.

– På den tiden utgjorde vi inte något problem för svenskarna. Visst var det lite kaotiskt att det kom många utlänningar men å andra sidan behövdes det några som städade och diskade.

Theodor jobbade på en flott restaurang i Stockholm och lärde sig svenska, bland annat med hjälp av Strindbergsromaner.

– Mina svenska vänner skrattade när jag använde ålderdomliga uttryck som ”gingo”, men jag fick en chans att tycka om språket och absorberas av texten.

Uppenbarligen var den grekiske immigranten lättlärd. Han debuterade på svenska 1969 med diktsamlingen ”Minnet i exil” och därefter har det följt ett 30-tal böcker, mest romaner.

Du skriver en poetisk svenska.

– I ”Brev till min dotter” ville jag utnyttja språkets kvalitéer, rytm och skönhet. Det ges ut många böcker på vardaglig svenska, men uppenbarligen finns det även människor som gillar mitt sätt att skriva.

Theodor må vara smal till kroppsformen, men inte som författare. Hans förra roman ”Det gångna är inte en dröm” (2010) har sålt i 80 000 exemp-lar, om man räknar alla format.

– När jag fyllde 70 år sa min förlagschef att jag hade sålt mer än en miljon böcker genom åren.

Hur har du det med grekiskan i dag? I ”Brev till min dotter” berättar du om hur Ovidius gradvis tar till sig det nya språket, och en dag mister förmågan att formulera sig på sitt modersmål, latin.

– Jag har råkat ut för samma sak. Jag kan inte längre skriva direkt på grekiska,

I boken diskuteras det om en människa som förlorar sitt språk, även förlorar sin själ. Men din slutsats är mer positiv.

– Ja, när du först kommer till ett nytt land är allt främmande men efterhand växer kulturen in i dig, om du är mottaglig.

– Du måste visa öppenhet och ödmjukhet och fundera över den gamla kulturen. Vad vill du behålla? Vad vill du överge? Det är en svår men berikande process som kan leda till att du hittar ett hem i det nya språket, säger Theodor Kallifatides – en man som har lärt sig att leva i ett land där kvinnorna, enligt den nya romanen, går med ”stora kliv, som en älg”.

Jag träffade en gång en fransman som sade att fransyskorna skrider fram på höga klackar, medan svenskorna går som kor.

– Nej, svenska kvinnor är alldeles för vackra för att kallas för kor, men älgar är fina djur. Och de stora kliven tyder på en egen vilja.