Vi sitter i en ljus vrå på konditori Vetekatten i Stockholm. ”Jag tänker att det skulle passa Maj”, mejlar Kristina Sandberg när vi gör upp om mötesplats några dagar tidigare.

Och visst är det viktigt att Maj trivs, för hon är i högsta grad med vid det lilla bordet och tar försiktiga tuggor av sin smörbulle. Eller om det är toscakaka. Inga smulor i mungiporna, Maj vet hur man för sig.

Maj Berglund, ung hemmafru i Örnsköldsvik, är huvudperson i Kristina Sandbergs romaner ”Att föda ett barn” och ”Sörja för de sina”.

Den första boken kom för två år sedan och fick fina recensioner. Många skribenter kommenterade författarens vällustiga redogörelser för recept och råvaror. Lika noggrann är hon i beskrivningen av Majs övriga arbete i den omoderna tvårummaren utan badrum i slutet av 1930-talet.

I nyutkomna ”Sörja för de sina” tar kriget slut, ransoneringarna upphör och 40-talet övergår i 50-tal. Recepten är färre men recensenterna minst lika entusiastiska, de har fått upp ögonen för att Kristina Sandberg skriver på en trilogi, en svit om hemmafrun Maj.

- Jag fick idén för nio år sedan, då jag var gravid för första gången. Olika kvinnoröster började mumla inom mig, mammas, farmors och mormors, och jag ville beskriva en graviditet och en förlossning, berättar Kristina vid kaffebordet.

Kristinas egen mormor blev, likt Maj, gravid utan att vara gift. Det var en stor skam som familjen inte talade om ens när åren gått.

– Berättelsen om Maj, som jag kallar min fiktiva mormor, fångade mitt intresse och jag märkte att den hade känslomässig bärkraft.

Kristina Sandberg är uppvuxen i Sundsvall men placerade sin huvudperson i Örnsköldsvik där författaren har sin släkt. Maj kommer från arbetarklassen men gifter sig rikt med fabrikörssonen Tomas.

Det leder till svårigheter för Maj som har svårt att finna sig tillrätta med lantställe, svärmor och nya krav på borgerligt umgänge.

- På den tiden var det ett ideal med en hemmafru. Det fanns så många påbud kring hur man skulle sköta ett hem, fönstren skulle till exempel putsas var tredje vecka, säger Kristina som har läst köksalmanackor med menyförslag och städtips för att få inspiration till sitt projekt.

Som förälder finns Maj alltid till hands men med nutida ögon tycks hon märkvärdigt omedveten om barnens behov av närhet och värme.

– Det är varje generations tragik, Maj är en kylig mamma som gör vad hon tror är rätt. Och hur är man egentligen en bra förälder, vem vet vad andra generationer kommer att anklaga oss för?

Maj är stark och svag på samma gång. Hon tar sitt uppdrag som maka och mor på största allvar, är ständigt i rörelse. Om hon någon gång får en stund för sig själv kommer ångesten.

- Jag skildrar samhället inifrån ett kök. Utanför pågår massor av konflikter som sipprar in även till Maj. Men det är inte hemmafruns roll att delta i diskussionerna, hon hålls utanför.

Också inom familjen och de två släkterna – Majs finns i Östersund – händer det ständigt saker. Födelsedagsfester, olycksfall, bröllop och dödsfall.

– Det är spännande att varje liv rymmer så mycket dramatik. Vi väljer själva vad vi ser som viktigt.

Kristinas mobiltelefon ringer, det är hennes man, författaren Mats Kempe. De arbetar i hemmet i Haninge utanför Stockholm och har båda varit lärare på skrivarutbildningar. Kristina har sommartid vikarierat som psykolog men arbetar i huvudsak som författare.

– Intresset för skrivandet ledde fram till psykologutbildningen, jag ville lära mig mer om mänskliga relationer, säger hon.

Sina kunskaper som psykolog använder hon bland annat i gestaltningen av hur Tomas får behandling för alkoholism av hypnosterapeuten Poul Bjerre i Stockholm.

Där, på kliniken, inleds ”Sörja för de sina”, och det är också i huvudstaden romanen avslutas, med en cliffhanger. För det blir en tredje del, som Kristina Sandberg just påbörjat.

- Jag vill följa Maj in i 60- och kanske 70-talet. Majs barn växer upp och bilden av hemmafrun förändras. Jag tror att väninnorna kommer att ta större plats i hennes liv.

Kanske får de då tid att sitta på konditori med varsin toscabit? På Sundmans, Örnsköldsviks motsvarighet till Vetekatten.