Höstregnen piskar Halland och visst är det lätt att längta till Italien. Precis som i visan. Göran Hägg kan ta oss med, åtminstone under några timmar, och guida oss i "Ett alldeles särskilt land". Författaren är en av de medverkande under En kväll för boken i Varberg och Halmstad.

Göran Hägg predikar. Om Italien. Han står på en scen vid Bokmässan i Göteborg och pratar, med brinnande blick, om sitt andra hemland och halkar hela tiden in på stickspår och avvikelser.

Men det gör inget.

Den före detta läraren kan konsten att trollbinda en publik och har en mäktig stämma. Det var den som ledde mig rätt, jag var vilse bland mässans montrar men hörde hans röst, på långt håll.

Göran Hägg predikar men det är ingen ensidig lovsång till riket vid Medelhavet. Han, om någon, känner till avigsidorna efter att ha närgranskat nationen, vilket har resulterat i "Ett alldeles särskilt land – 150 år i Italien" (titeln inspirerad av Ettore Scolas film "En alldeles särskild dag" från 1977).

I den tunga boken tar författaren upp landets historia, politik, litteratur, film ... ja, allt. Extra allt.

- Jag ville veta så mycket som möjligt, om hur allt fungerar.

Det säger Göran till mig, tio minuter efter att han har lämnat scenen. Vi har hittat en relativt lugn plats (för att vara vid Bokmässan) i en servering, och jag ber honom förklara sin kärleksaffär med Italien.

I boken berättar du om ditt första besök 1978. Vänstergruppen Röda brigaderna hade kidnappat politikern Aldo Moro och det rådde "en kuslig stämning". Ändå blev du en Italian lover. Varför?

- Det är svårt att säga, men det var så trevligt där. Jag gillade maten och var fascinerad av historien.

Göran och hans fru Barbro återvände flera gånger till Italien och sedan 2005 har de en lägenhet i Marina di Pisa, utanför staden med det lutande tornet.

- Vi bor där en tredjedel av året. Det är som dataspelet Second Life, när vi kommer till Marina di Pisa byter vi tillvaro och får andra namn – Giorgio och Barbara.

Många svenskar turistar i Italien och botaniserar i landets historia, men då brukar det – enligt Göran – främst handla om antikens Rom och gamla ruiner.

- Italienarnas eget historieintresse börjar vid nationens enande 1861. Det är den tiden och allt som hänt där efter som jag lyfter fram.

Det är en stormig berättelse. Görans bok är rena thrillern med krig, politiska förvecklingar, ständiga regeringsombildningar, fiffel och båg.

- Mycket har blivit fel i landet och ett av mina favoritexempel är vallagen som sittande regeringar och riksdagsmajoriteten kan ändra, för att få sitta kvar. Detta har hänt minst fem gånger, förmodligen fler, efter andra världskriget. Det vore som om Reinfeldt kunde ändra fyraprocentsregeln, så att Kd och Centerpartiet säkert skulle bli kvar i riksdagen.

Göran är känd som en frän debattör i Sverige och hans egna åsikter märks i "Ett alldeles särskilt land", såväl när han skriver om politik som kultur, och livet för den lilla människan.

En stor skillnad från Sverige är avsaknaden av ironi i italiensk humor.

- Det kan bero på att italienarna levt under många tyrannvälden, och har svårt att se något roligt i att en människa säger en sak men menar något annat.

Du kan själv vara rätt sarkastisk. Hur går det hem hos italienarna?

- Det är ett jätteproblem. De förstår varken ironi eller självironi, och när jag säger saker – som skulle passera i Sverige – så tittar alla förvånat på mig.

Jag gillar ironi men ibland kan jag bli trött på fenomenet. Det verkar skönt med ett land där alla menar vad de säger, som i italienska schlagers där de fanatiska kärleksförklaringarna känns äkta.

- Jo, så kan det vara. Ett exempel är "Rosita", en sång om en flicka som jag blev rörd av första gången jag hörde den. Sedan funderade jag på om texten var ironisk, men nu vet jag att sångaren Rino Gaetano menar allvar.

- Det går inte att förstå italienarna utan att höra deras sånger och jag hade gärna bifogat en cd till boken. Men jag har skrivit om sångerna som läsarna kan hitta på Youtube.

"Ett alldeles särskilt land" lär undertecknad mycket om Italien, raserar fördomar och bekräftar andra, till exempel om fifflande politiker och rörig administration.

- Den som haft kontakt med skattekontor och kommunala myndigheter vet att det inte fungerar..., säger Göran och tillägger:

- ... men ändå fungerar det.

- En anledning är att italienare hjälper varandra. Jag har fått mer stöd av grannar och vänner i Marina di Pisa än vad jag någonsin skulle få i Sverige, säger Göran Hägg som ger ut sitt bamseverk denna höst – 151 år efter Italiens enande.

Varför kom den inte förra året, vid det stora jubileet?

- Jag ville ha ett lyckligt slut – och det fick jag. Berlusconi föll.