När bibliotekspersonalen i Söndrum i våras skulle bestämma programmet för höstens författarbesök, tittade de på vilka böcker som var mest efterfrågade bland låntagarna – och fann "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz".

Göran Rosenberg har väckt en stor uppmärksamhet med berättelsen om sin uppväxt i Södertälje och hans fars försök att anpassa sig till en ny tillvaro efter en tid i koncentrationsläger.

Det var också mer än fullsatt på biblioteket på tisdagskvällen och personalen fick sätta fram extra stolar. Göran Rosenberg sa sig vara förvånad över det stora genomslaget för sin bok, som är svår att placera i de vanliga genrerna.

- Själv säger jag att det är en bok med litterära ambitioner som ska vara så sann som möjligt.

Han reserverade sig dock mot sanningsbegreppet.

- Jag var ett litet barn när pappa levde, och ett barns minne är inte helt pålitligt.

Författaren läste partier ur boken om sin pappa och mamma som växte upp i den polska staden Lodz, där nazisterna upprättade ett getto 1940. Efterhand deporterades invånarna till koncentrationsläger där de flesta dog, men Göran Rosenbergs föräldrar överlevde och återförenades – med hemska erfarenheter i bagaget.

- Den som följer de vägar som de överlevande från koncentrationslägren fick vandra, inser att det var ett mirakel att någon klarade sig.

Föräldrarna flyttade till Södertälje 1947 och fick jobb och bostad.

- Jag har försökt att utforska den sorg de bar på, något som även jag kunde förnimma som barn. Deras gamla värld fanns inte ens i minnet, den var likviderad och det gjorde för ont att titta tillbaka.

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" är en sorglig historia men den har också många vackra passager, som kärlekshistorien mellan Göran Rosenbergs föräldrar och pappans förhållande till sonen.

- Det var på många sätt en ljus tid jag hade med honom, i ett Sverige som präglades av optimism och välfärd. Det fanns såväl ljus som mörker men efterhand djupnade det sistnämnda.

Blev du inte rasande när du forskade och skrev om hur dina föräldrar hade behandlats av tyskarna under kriget?

- Det är inte bra att vara arg när man skriver, då blir det en sämre text. Men visst blev jag arg ibland under arbetet, men då la jag det åt sidan tills de värsta känslorna gick över. Skrivandet har nog varit ett slags terapi som har förändrat mig.

Göran Rosenberg vill att vi ska minnas förintelsen, men inte bara med huvudet.

- Genom att försöka komma nära min pappa vill jag ge en stark känslomässig upplevelse av förintelsen. Och jag hoppas att generation efter generation ska känna den, inte främst för offrens skull utan för sin egen – så att man vet hur illa det kan gå.