Åke Edwardson möter mig knappt 100 meter från sin skrivarlya i Göteborg. När han berättar att han ofta äter lunch med sin granne på Konstepidemin, musikern Ulf Dageby, tänker jag istället på hur bra hatten passar honom. Den ger ett manligt intryck, men signalerar snarare kulturell identitet än att vara cowboy-macho.

Amerikansk rock lyssnar 58-åringen däremot gärna på.

– Jag har inte vågat testa att skriva utan bakgrundsmusik. Jag tror att det på ett undermedvetet sätt ger mig en rytm i språket.

Senaste tiden har alt-countrybandet Richmond Fontaine snurrat flitigt.

– Det är mörkt, melodiöst och vackert. Jag har förresten blivit kompis med sångaren och låtskrivaren Willy Vlautin, som även är författare. En av hans romaner ska bli film (”The motel life”).

Edwardsons mest kända romanfigur Erik Winter älskar modern jazz, till skillnad från andra hjältar.

– I deckargenren lyssnas det ofta på klassisk musik eller opera för att huvudpersonen ska varva ner, men då vilar allting, även läsarna. Jag vill istället ha något som driver berättelsen framåt. Sedan försöker jag skala av mer och mer, så att det bara finns ett eko av musiken kvar i skrivandet.

Just att reducera uttrycken och att skapa en förtätad stämning har Åke Edwardson jobbat med i sin nya thriller ”Möt mig i Estepona”.

– Ja, man måste lämna en del till läsarens fantasi. En berättelse ska bara vara ett skelett av en berättelse, som den store argentinske poeten Borges sa. Tyvärr känns det som att man nuförtiden i stället är rädd för att inte förklara tillräckligt, i alla medier.

Kritikerna har kallat Edwardsons nya, fristående roman effektiv och spännande. Men Borås Tidnings recensent ”blir purken” av den knapphändiga informationen och den udda inledningen, där flera meningar hänger ihop utan kommatering.

Samma prolog hyllas i Hallandsposten av Björn Gunnarsson, som anser att den originella syntaxen liknar ”avantgardistisk poesi”.

– Hade konstnären i mig fått bestämma, så hade jag kunnat skriva hela boken på det sättet. Men jag tyckte inte att berättelsen passade för ett litterärt experiment.

Handlingen innehåller många vändningar och Björn Gunnarsson tycker att den hårdkokta stilen till slut blir ”närmast parodisk”.

– Jag brukar ju dröja i karaktärerna, detaljer och miljön, men nu ville jag ha ett högt tempo, som en motsats till min förra bok, den tragiska kärleksberättelsen ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”.

Ett mål med ”Möt mig i Estepona” var att dra den klassiska noir-thrillern (av exempelvis Jim Thompson) ett varv till och snudda vid en pastisch, men istället för mörka, regniga gränder, låta den utspela sig under en obarmhärtig sol. Platsen blev den spanska solkusten, där även Erik Winter har varit på besök hos sina föräldrar.

– Miljön är inte okänd för mina läsare och jag tilltalas av ett utfrätt landskap, med hetta, öken och starka gula färger. Det skarpa dagsljuset skapar en mardrömsstämning där allt blottas och ingen kommer undan.

Apropå hårdkokt, så var James Ellroys ”Den svarta dahlian” en anledning till att Åke Edwardson började skriva romaner på 1990-talet, efter att ha varit lärare på Journalisthögskolan i Göteborg. Innan dess var han själv reporter och jobbade bland annat på Smålänningen.

– Jag ville vara friare och hitta på historier, och gillade Ellroys febriga, desperata stil där alla går under. Jag är ju en pessimist i grunden, men skriver som svartast när jag själv mår som bäst.

Vi sitter i arbetsrummets rödvitmönstrade soffa, inramade av travar med böcker. Samtalet böljar fram och tillbaka, och vi diskuterar allt från hans tid i Smålandslaget i fotboll ihop med Benno Magnusson, till den surrealistiska kultförfattaren Sture Dahlström.

Skotsk maltwhisky visar sig vara ett annat gemensamt intresse och jag får tips om Glenfarclas, ett familjedestilleri i Speyside-regionen.

– Där görs en simmig och komplex, men ändå väldigt distinkt whisky. Den 60-procentiga (cask strength) är rena paradiset med lite vatten i, säger Åke, som i övrigt beskriver sig som en usel konsument, som i stället använder sitt ekonomiskt oberoende till att ge sina vuxna döttrar en trygghet i vardagen.

Den uppmärksammade processen 2008, när han hade fått betala för mycket skatt och stämde en ekonomisk rådgivare på 2,87 miljoner, har han lagt bakom sig.

– Det slutade med en uppgörelse som var till min fördel, samtidigt som jag fick en ”in i väggen”-smäll, så att jag påmindes om min egen dödlighet. Efter det har jag en mer avslappnad inställning till karriär och framgång.

Just nu arbetar Åke Edwardson med ”Indianvinter”, den tredje ungdomsromanen om Tommy, en snart tonårig kille som har döpt om sig till Kenny och vill bli samuraj. Just den åldern tycker Åke är livets bästa – kanske för att han känner att han själv missade en del av de åren.

– Fiket som mina föräldrar köpte i Vrigstad var ju öppet till tio på kvällen sex eller sju dagar i veckan, så de jobbade där hela tiden. Jag var äldst av fyra bröder, så jag fick ta stort ansvar och blev nog vuxen lite för tidigt.

Åke återkommer i sina böcker ofta till utsatta barn och att man aldrig kommer undan sina mörka hemligheter från det förflutna.

– Ja, ju äldre jag blir desto mer identifierar jag mig med de svaga och blyga som inte har en egen röst. Och jag blir mer och mer provocerad av alla superegon, som får stort utrymme i media, trots att de inte har något att säga.

En annan sak som återkommer är Erik Winter. Minst två romaner till om Göteborgspolisen vill Åke skriva, men innan dess siktar han på en ny novellsamling.

Romanprocessen ser ungefär likadan ut varje gång. Först en grundidé och en dramatisk båge som kan sammanfattas på ett A4-papper. Sedan söker Åke efter ett sound och en slutscen. Efter det släpper han lös kreativiteten i ett grundmanus på 400–500 sidor, innan han går tillbaka och börjar den mödosamma bearbetningen.

– Skrivandet är i första hand intuitivt och en bok vet alltid mer än dess författare. Man kan bottna i en inre eller yttre research, men man kan ju inte planera allt och skriva boken innan man har skrivit den.

Åke hinner svara på många av mina förberedda frågor redan innan jag har ställt dem. Han lutar sig framåt och pratar engagerat med spår av småländsk dialekt, även om de skorrande r:en är borta.

Han har tidigare medverkat på författarkvällar på Varbergs bibliotek och minnena av Halmstad går ännu längre bak i tiden.

– Vi från Vrigstad stack dit på midsommarhelgen och härjade på Östra stranden, så det har blivit en mytisk plats för mig. Dansbanan, tältplatserna och de flottiga haken med hamburgare. Den miljön har stannat i mig, så jag ska försöka använda den i skrivandet någon gång. Jag kanske skriver en novell och läser upp på En kväll för boken, säger han och bränner av ett hest, bubblande skratt.