Vårt första möte blir inställt. Ann Heberlein ska med kort varsel resa till Stockholm för att spela in ”Skavlan”. Vi träffas i stället några dagar senare på hennes tjänsterum i Lund. På skrivbordet vid fönstret ligger de tentor hon just rättar, i den välfyllda bokhyllan delar hennes egna böcker plats med andra författares.

Ann kommer precis från lunchen, hon har varit hemma och rastat familjens hundvalp. Våningen ligger på gångavstånd, vid universitetshuset.

Middagsrast, sprallig valp, höstsol och prasslande löv, det låter som en idyllisk oktoberdag för en docent. Det är det förmodligen också, men Ann Heberlein, etikforskare och lärare vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, har haft några veckor i hetluften.

Fredagen den 14 oktober utkom hennes bok ”Ett gott liv”. Dessförinnan hade den, oläst av de flesta, diskuterats på dagstidningarnas kultursidor. Startpunkten var några artiklar i Expressen som presenterade de delar av boken där författaren skildrar sin relation till ”förläggaren”, mannen som gav ut en av hennes tidigare böcker, ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Hans namn är Svante Weyler.

Ann Heberlein kritiserades för att hänga ut förlagsmannen och diskussionen böljade kring begrepp som sjukdom, autenticitet och sanning.

– Nu har det värsta lagt sig och jag har tagit mig igenom det helskinnad, säger Ann Heberlein när vi slagit oss ned vid ett litet bord innanför dörren.

– När debatten rasade var jag glad över att bo och arbeta i Lund och inte befinna mig bland mediemännskorna på Södermalm i Stockholm. Min vardag rullar på med undervisning och fikasnack i pentryt. Här skakar folk på huvudet åt det som skrivs.

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” utkom i januari 2009 och fick stor uppmärksamhet. I boken skildrar författaren sin bipolära sjukdom och den ångest och de självmordstankar sjukdomen för med sig, och i samband med utgivningen rapporterades Ann Heberlein försvunnen i något dygn.

”Ett gott liv” är en skriven som en fortsättning och som titeln antyder har Anns liv sedan dess tagit en betydligt ljusare vändning. Boken har ett mediekritiskt anslag, dit hör avsnittet om förläggaren och partier om hur medierna behandlade författaren i anslutning till ”Jag vill inte dö”. Och nu blev det rabalder igen.

– Journalister följer varandra i flock utan att ta reda på fakta. Expressens skribent hade läst en tidig version av ”Ett gott liv” som inte var den slutgiltiga, säger Ann som blev utsatt för drevet ungefär samtidigt som Håkan Juholt.

– Han var förstås mer illa ansatt, men han är en folkvald politiker. Jag är ingen offentlig person, medierna kan inte kräva uttalanden av mig.

”Jag vill inte dö” har sålt i över 100 000 exemplar och författaren har fått massor av läsarreaktioner – liksom frågor om sin hälsa.

– Jag skrev ”Ett gott liv” för att slippa berätta mer om min sjukdom. Nu är jag frisk och jag vill visa att så här kan livet också vara, även om det inte alltid går i rosenrött.

Ann Heberlein är noga med att förklara att en fungerande tillvaro inte innebär ständig harmoni. Det fula, det som gör ont, finns också alltid där.

– När är jag lycklig? När jag ligger på en strand i ett tropiskt land? Nej, lyckan finns i vardagen, här och nu, vid middagsbordet när familjen sitter och pratar.

I boken varvar hon egna erfarenheter och reflektioner med filosofers tankar kring begrepp som kärlek och vänskap. Och hon når fram till insikten att det goda livet har tre viktiga beståndsdelar: tillitsfulla relationer, meningsfull sysselsättning och autonomi, det vill säga frihet att välja.

– Forskning visar att den mest bestående lyckan finns i att engagera sig i någon annan människa eller i en god sak.

En viktig del av ”Ett gott liv” skildrar Anns klassresa, från radhuset i skånska Svedala till våningen i Lund och sommarhuset på Österlen. I hennes uppväxthem fanns varken konst, stilmöbler eller uppslagsverk.

– Min bakgrund har präglat mig, klass handlar om värderingar. I arbetarklassen finns ett förbud mot att drömma, man ska inte förhäva sig. Det är ett tyst förtryck.

– Jag hittade min väg tack vare mamma, som var ambitiös och studerade till först barnskötare, sedan förskollärare. Den gränslöshet som varit en del av min sjukdom har också hjälpt mig att våga.

I boken diskuterar hon även medelklassens konsumtionsvanor som hon själv delar. Läsare har kommenterat att hon skriver mer om sina bilar än om sin man.

– Med en enkel bakgrund faller det sig naturligt att kompensera med prylar. Men en ny bil skapar definitivt ingen lycka.

Ann Heberlein reser sig, om en stund ska hon träffa institutionens prefekt. Och tentahögen ska gås igenom ännu en gång.

– Jag läser alltid tentor flera gånger. Sådant som humör och hunger påverkar bedömningen. Det kanske vore något för litteraturkritiker att tänka på.