Om höstens stora publikdragare på Göteborgs Stadsteater, ”Påklädaren”, skrev Expressens kritiker Johan Hilton att den är ”en av de första mainstream­pjäserna där en homosexuell man tar steget ut ur världsdramatikens skuggor och utgör huvudperson”. I så fall är det värt att notera att bögen är styckets lustigkurre, och spelas av en komiker.

När Emil Graffman gjorde det i teorin - inte i praktiken! - intressanta experimentet att låta två män spela huvudrollerna i Strindbergs ”Dödsdansen” på Helsingborgs stadsteater, var det också med komiker. Dubbelt queer så att säga. Två män som ett heterosexuellt äktenskap, och två skojare i tragiska roller. 

Det brukar vara likadant i sitcoms. ”The gay friend on the show” är alltid rolig. Utom i ett avsnitt av ”2 1/2 men”, där en cigarrrökande, hästgamblande homosexuell man - som karlar är mest! - blir kär i Charlie Sheen. Teatern är utklädnadens konst och queerteorin passar den som hand i handske. Men måste bögar på scen alltid vara komiska? 

När homosexualitet görs till föremål för tragisk dramaturgi handlar det antingen, som i Tony Kushners monumentala ”Angels in America”, om aids. Eller, som i Johan Hiltons egen ”No tears for queers” (dramatiserad av Mattias Brunn), om hatbrottsligt våld. För att nu inte tala om Martin Shermans ”Bent”, om nazismens utrotningsläger. Ingenstans får bögen vara fullt normal. 

Tyske Thomas Jonigk tar det säkra före det osäkra i sin ”Skänk mig snarast sonsöner”, som i Richard Turpins gränslösa regi på Göteborgs stadsteaters studioscen blir en överljudskrasch mellan heteronormativitet och sodomi. Men som också sopar rent hus med teaterkonventioner och -illusioner. Det är tysk antidramatisk teatralitet på högvarv, när en änka med två söner försöker få den bögiga sonen bortgift med en matmissbrukare.

Jonigk struntar i skillnaden mellan tragedi och komedi, pjäsen är parodi, med tragisk underton angående Tysklands förflutna. Texten är full av deklamatoriska, sammanblandade metaforer (språkligt queer), vilket både parodierar klassiker på blankvers och nazismens gapiga retorik om kinder, küche und kirche. 

Sven-Åke Gustafsson som katolsk pater i damunderkläder är maskerad till Hitler, för att understryka salvans riktning. Här är allting perverst, men perversast är de heteronormativa: kärnfamiljen är incestuös, barnafödande till för att ge arméerna kanonmat, kvinnors underordning är ”normalt” masochistisk.

Men queerteorin får också smaka på Jonigks satiriska piska, när huvudpersonen säger sig studera ”den sexuella identitetens partikularisering i det postmoderna samhället”. Våldet är både symboliskt och fysiskt - blodet skvätter! - och normen är übernorm. 

Det vill säga patriarkatet begränsas inte till heteromän. Bögen kan vara nog så patriarkalt kvinnoföraktande. Stolt kan han utropa: ”Jag är man!”

”Skänk mig snarast sonsöner” är det teaterestetiskt vassaste man kan se i Göteborg den här hösten, och den spelar en månad till.

Britt-Marie Mattsson är på väg västerut vilket knappast är ovanligt. Dagen efter att jag träffar den 63-åriga journalisten ska hon resa till Washington, för Göteborgs-Postens räkning.

– Normalt är det lugnt i USA ett år före presidentvalet – men nu händer det mycket. Vi har finanskrisen, teaparty-rörelsen, vänsterdemonstrationer mot Wall Street och Obama som verkar vara impopulär i alla läger, säger Britt-Marie.

Du lämnar Sverige några dagar innan din roman ges ut, och är långt borta när recensionerna kommer.

– Det har jag inte tänkt på. Men det kan vara skönt, beroende på vad de skriver, säger Britt-Marie med ett skratt.

Hon är förvånansvärt lugn, med tanke på att hon ska på långresa nästa dag – men så är hon å andra sidan en van resenär. Britt-Marie har bevakat alla amerikanska kongress- och presidentval sedan 1976 när Jimmy Carter vann. Hon fick aldrig möta John eller Bobby Kennedy, som mördades 1963 respektive 1968, men var på plats när lillebror Ted försökte bli nationens ledare 1980.

– Myterna kring Kennedy­klanen finns hela tiden med och påverkar den amerikanska politiken, säger Britt-Marie.

Hon har själv varit fascinerad av släkten i många år och samlat på sig böcker, och förra året började hon sortera och sammanställa materiel inför ”Vi tolererar inga förlorare”.

I den färdiga romanen har du en källförteckning med ett 90-tal verk. Behövs det ytterligare en bok om The Kennedys?

– Ja, ingen har tidigare skrivit om hela historien, från 1900-talets början till nutid.

Nu har Britt-Marie gjort det och huvudrollen spelas inte av släktens störste kändis, president John F, utan av hans far: patriarken Joseph P Kennedy, kallad Joe. Den stenrike affärsmannen var arkitekten och motorn bakom familjens politiska fälttåg.

En fascinerande person, minst sagt.

– Ja, jag var som en tryffelhund när jag nosade efter nya fakta om honom. Jag hade inte känt till att Joe gjorde så stora affärer i Hollywood och inte heller digniteten i hans politiska ambitioner. Han försökte få flera tunga ministerposter i Franklin D Rosevelts regeringar på 1930-talet, säger Britt-Marie.

Joe fick i stället flytta över all kraft på äldste sonen Joe jr som skulle bli president, och därmed basta. Pappa tolererade – som sagt – inga förlorare.

Manegen krattades metodiskt för Joe jr men han stupade i andra världskriget och stafettpinnen gick vidare till näste son: John Fitzgerald.

Britt-Marie berättar om politiska förvecklingar, familjevardag och kärleksaffärer – i romanform.

– Jag ville få med miljöer och dialoger. Jag försöker göra personerna rättvisa och låter dem säga saker som känns rimliga.

Många repliker har du förstås formulerat själv, men hur mycket har du annars hittat på?

– Väldigt lite – det behövdes inte. Många händelser är så märkliga att man hade sagt ”nu är det alltför överdrivet” om de hade utspelats i en fiktiv roman.

Och visst skakar man på huvudet flera gånger, vid läsningen av Britt-Maries roman. Här finns pappa Joe som utåt är en lyckad familjefar men har flera utomäktenskapliga affärer, en tradition som förs vidare av president John F. Men ingenting kommer ut i medierna.

– Joe var en mästare på att få pressen dit han ville och familjen ungicks med flera journalister. De var nog duktiga yrkesmän men många blev bergtagna av Kennedysläkten. Det fanns en lockelse i att få komma in i de fina salongerna, säger Britt-Marie och tillägger:

– I dag är det annorlunda, nu skulle det mesta bli avslöjat.

I boken lyfter hon även fram kvinnorna, som den katolska urmodern Rose, den levnadsglada dottern Kathleen (som blev mer eller mindre förskjuten efter att ha gift sig med en protestant) och Jackie – presidenthustrun som stannade kvar hos sin man, trots hans notoriska otrohet.

– Jag tror att Jackie rätt snabbt fick en cynisk och rationell inställning. Hon blev bedragen men hade gott om pengar och kunde välja livsstil. Det stod inte heller mycket till buds för en frånskild kvinna i början av 1960-talet, det var knappast ”happy, happy” som det heter i dag.

Britt-Marie har tidigare, i sitt arbete för Göteborgs-Posten, intervjuat medlemmar i klanen Kennedy och besökt flera av romanens miljöer – men det berättar hon inte i sin text.

– Jag är en gammeldags journalist som inte skriver ”här är jag”, säger Britt-Marie Mattsson som ska vara i USA de närmaste veckorna.

– Jag kommer hem precis till ”En kväll för boken” i Varberg och Halmstad.

Då är du kanske så jetlaggad att du säger de mest absurda saker på scenen?

– Nej, jag tar jetlag på allvar och sover ut ordentligt. Så det ska nog gå bra.