Han är en soffpotatis i mjukisbyxor som ägnar hela sin vakna tid åt internet, och som gråter när han missar en avfart på motorvägen på väg hem från stormarknaden.

Hans hustru håller på att krevera av frustration, eftersom hon vill ha kuk. Mattis kuk, ingen annans, hon är den trogna typen. Åtminstone en gång i veckan, det är väl inte att begära för mycket.

Anna-Leena Härkönens nya roman ”Nej tack” berättas i mycket frispråkig jagform av hustrun Heli. Hennes iakttagelser inskränker sig inte bara till makens påfallande och påfrestande olust, utan rör sig över hela medelklasstillvarons osexighet.

Tonårsdotterns trumpna trulighet, svärföräldrarnas begynnande demens, vännernas hycklande livsstilsfixeringar.

Finsk samtidslitteratur är ofta ett slags underförstådd självövertalning: vi är fullt moderna nu, fullt europeiska, fullt konsumtionsdugliga. Vi gör hemlagad pesto nu, ajöss med svartbröd och vitsås. Vi åker på semester till Santorini, inte till Saimen.

Bilden av den finske mannen har väl sällan varit så patetisk som i Härkönens roman, men även det är förmodligen ett moderniseringstecken. Även en finsk man kan vara vek, känslig och totalt ointresserad av att pucka på sin pilska fru.

Så småningom ställer Härkönens roman större frågor om vad man kan begära av en äktenskapspartner. Frågor om beroende, förtroende och personlig frihet. Heli vill förstås inte bara ha sex. Hon vill prata också, medan mannen känner sig trängd: utsatt för hennes krävande framfusighet vill han bara krypa in i sin virtuella kokong framför laptopen.

Porträttet av Heli är ovanligt, eftersom hon tar för sig av vadhelst hon vill ha utan hämningar. Hon är aktiv och utåtriktad på ett sätt som konventionen hittills betraktat som manligt. Dessutom har hon som kurvig blondin en utmärkt sund och nöjd kroppsuppfattning, vilket inte brukar vara fallet hos samtida romanhjältinnor.

Berättelsen pendlar mellan patentterapeutiska synpunkter och lite farligare utbrott av passion, missnöje och vrede. Det går som det så ofta går nuförtiden, den medelålders Heli tar sig en mycket yngre älskare, och blir åtminstone kroppsligt tillfredsställd. Skilsmässan hänger i luften.

Men i sista stund tycks den vilda Heli tämjas, och i stället för mot den ovissa friheten tycks stegen styras mot familjerådgivningens mottagning. Det är ett ganska mesigt och normativt slut på en ovanligt upprorisk och uppriktig kvinnoskildring.