Tokalyngafestival, tre dagar fullpackade med högkvalitativ internationell teater. David Sperling Bolander från göteborgska Aktör & Vänner inleder. Och som han gör det! Föreställningen om pianovirtuosen som har underbarnsförväntningar på sig redan som foster, är helt enkelt maka­lös. 

Virtuosen plockar steg för steg sönder sitt piano, spelar på fragmenten och förvandlar det till vagga, båt och i den fenomenala slutscenen till svänggunga. Underbarnets förhållande till sin lärare är gestaltningens röda tråd. Föreställningen är en minnesresa i dröm och fantasi, en dekonstruerad barndom. Men detta är inte dramatisk teater, snarare mångformig musikperformance med dans, komik, rit, operasång och kroppsteater.

Mycket expressiv kroppsteater blir det i en annan av festivalens höjdpunkter. Ntarindwa Diogene Atome från Rwanda speglar den stora historien i den personliga. Hans berättelse börjar när han under uppväxten i Burundi frågar sin far om sitt rwandiska ursprung. I skolan tvingas han bära ett etniskt identitetskort; "Identity Card" är enmansföreställningens namn. 

Diogenes berättelse blir en exposé över Rwandas historia, från de stolta kungadömenas tid, över kolonialismen till folkmordet. Vändningen i historien är lite oväntad: Diogene ingår i de tutsitrupper som sätter stopp för mördandet. När han kommer till det hemland han aldrig sett – familjen har bott i exil sedan 1960-talets etniska strider – präglas det av likstank. 

Föreställningen blir en krigshistoria, när berättaren extremt livfullt gestaltar tillvaron för meniga soldater i fält. Att Rwandas motsättningar inte är över framhålls också i föreställningen. Landet präglas av misstänksamhet, något som även nyhetsrapporteringen meddelar, nu när försoningsrättegångarna går mot sin fullbordan och presidentval stundar. 

Som skådespel är berättelsen ett storartat exempel på hur en enda aktör kan växla mellan en lång rad roller – lärare, familjemedlemmar, officerare, soldatkamrater. Ntarindwa Diogene Atome har en enorm plastik som han utnyttjar till den yttersta ansträngningens gräns, vilket gör historien synnerligen berörande. 

Om en identitetshandlings betydelse handlar också indiske Rupesh Tillus föreställning Ragulabuggla. Så heter det fiktiva land rollfiguren lämnat, en önation som dränkts av stigande havsnivåer. Eftersom hans nation inte existerar gäller inte hans pass vid någon gränskontroll. Föreställningen, som producerats av Bananteatern från Uppsala, handlar alltså om miljöflyktingar.  

Tillu dansar, sjunger och byter kostym och roller ett stort antal gånger i berättelsen om hemlöshet i bokstavlig bemärkelse.

Ett kärt återseende är Witek Dabrowsky och Bartek Stanczyk från polska Teatr NN. De framför en av Isaac Bashevis Singers finurligt komiska berättelser, om Shlemier från Chelm som byter sin hembygd mot densamma, i tron att den är en parallellvärld. Till karaktäristiskt illustrerande dragspelsmusik rör sig Dabrowsky i rörelsemöster som blandar judisk dans med barns ramslekar. 

Skånska Teater InterAkt presenterar också en personligt färgad berättelse, ”Songs from the silent voice”: skådespelaren Nina Noréns egna erfarenheter av psykvården. Intressant nog är föreställningen mer konventionellt teatral, jämfört med övriga festivalstycken. Rekvisita och symboliseringar fjärmar uttrycken från det personliga. Men Norén framför ett skrik som är bland det kusligaste jag hört på någon teaterscen: ett skrik från psykosens innersta vanmakt.  

När så Siegmar Schröder från tyska gruppen Theaterlabor berättar hur man gjort en föreställning helt baserad på skådespelarnas egna biografier, blir mönstret uppenbart. Teater Albatross har bjudit in befryndade grupper, som spelar berättarteater, gärna personliga historier, med hjälp av expressivt kroppsspråk. Det är förstås Jerzy Grotowskis ande som svävar över festivalen, och själv framträder han i en film gjord 1980 och berättar om sin barndom.