Jag undrar bara varför då när vi borde ha fått framtid och i stället fick tonvis med dåtid och nostalgi.

När Halmstads och Sveriges popstolthet Roxette avslutade galan med ”The look” och guldkonfettin sprutade hade de 46 000 personerna på invigningen ute vid Arenastaden i Solna ihop med alla tv-tittare fått en fantastisk tillbakablick på svensk musikhistoria.

Just det, tillbakablick.

Jag vet att det inte är snällt att jämföra med OS-invigningarna i Peking 2008 och London 2012, där två andra regissörer, ”Det röda fältets” Zhang Yimou respektive Danny Boyle (”Trainspotting” och ”Slumdog millionaire”) skapade mästerverk av öppningsceremonierna.

Men även om budgeten i Kina väl motsvarade hela Sveriges BNP så gör jag det ändå för 50 miljoner kronor och en magisk arena är inte så pjåkiga förutsättningar heller.

Så – var fanns överraskningarna?

Jo, jag medger att jag blev rejält överraskad att Sven-Ingvars – just det, Sven-Ingvars(!) – tillsammans med den Svenska teaterns Helsingforsuppsättning av ”Kristina från Duvemåla” fick mest speltid av alla när startfältet ändå innehöll svenska världsstjärnor som Roxette, The Hives, Agnes, First Aid Kit och Icona Pop.

Men man kanske inte skulle förvänta sig något annat av en regissör som ligger bakom filmer som ”Änglagård” x 3 och "Black Jack?

För det här var invigningarnas motsvarighet till Änglagård, helylle, ursvenskt men inte det minsta spännande.

Okej, Tommy Körbergs ”Anthem” är gåshud alla dagar i veckan året om. Oskar Nilsson gjorde en riktigt bra Jöback-tolkning av ”Guldet blev till sand” och i Ronja Röverdotter-inslaget utnyttjades arenan som den borde med dramaturgi, mysticism och varghundar springande i dimman.

Men hallå, världsbarytonen Peter Mattei må ursäkta; ”Till havs”?! Hur många gånger har vi inte hört den i diverse Diggiloeer, Rhapsodier och andra sammanhang?

Och vad gjorde Eagle Eye Cherry där som 1997 hade sin senaste (och enda) hit med ”Save tonight” när vi i stället hade kunnat fått Robyn, Avicii, Swedish House Maffia – som försmak till gruppens tre konserter här om en månad – eller Carola?

Visst, Icona Pops ”I love it” var 2012 och en välbehövlig energikick mitt i det svenska vemodet liksom Agnes ”All I want is you”, Loreens ”Crying out your name” och First Aid Kits ”Emmylou”. Tomas Ledin hade dagen till ära skrivit nya ”As one”, framförd ihop med Eagle Eye Cherry. Och The Hives drev upp tempot rejält, före Kronprinsessan Victoria förklarade Friends arena invigd, med Howlin Pelle Almgren i ”Come on” och ”Take back the toys” där det usla ljudet och akustiken som dränkte sången gör mig orolig inför kommande rockevent.

Men med denna unika uppsättning musikanter samlade hade det kunnat bli ett jättelikt ”Så mycket bättre” där det hade kunnat slå gnistor om när artisterna hade fått tolka varandra. Tänk er exempelvis The Hives göra Roxettes ”The look”, Mustasch göra ”Anthem” eller Agnes ta hand om Rikard Wolffs ”Pojken på månen” och Kalle Moraeus tolka ”I love it”.

Och visst kunde hela arenan med all dess högteknologi och möjligheter också ha utnyttjats betydligt bättre.

Nu var det nästan så att jag ett tag fruktade att Helena Bergström skulle dyka upp som kvällens ”överraskning”.

I stället gick alla i från den 1 timme, 43 minuter och 37 sekunder långa showen med frågan var den röda tråden i showen fanns förutom ”svenskheten” och att något skulle passa alla.

Och med vissheten att Sverige har fått en riktigt vass arena även under den bistra årstiden med sitt skjutbara tak.

Både för konserter och nöje. Men framför allt – idrott. Och därför känns Sverige–England den 14 november egentligen som den riktiga invigningen.