Visst är det halländska – men bara två av en oändlig rad olika halländska dialekter.
Det finns ingen som har monopol på hur halländsk dialekt ska låta, även om en del försöker hävda sin vetorätt.
Kommer man norrifrån och lyssnar till dialekterna i Kungsbackatrakten kan man först tro att uttalet är rent göteborgskt.
Och längst nere i söder – vid foten av Hallandsås – ligger uttalet närmare de skånska dialekterna.
Dialekterna skiljer sig alltså åt dramatiskt, likväl talar man mer eller mindre utpräglad halländska i hela landskapet.


Men varför talar vi så konstigt i Halland?
Tja, först måste vi i så fall reda ut vad ”konstigt” språk innebär. Är gotländska konstigt? Dalmål? Eller stockholmska?
Ärligt talat brukar våra åsikter om fula och fina dialekter hänga samman med vilka fördomar vi har om människor i olika landsändar. Tänk efter själv vilka dialekter du tycker låter bra eller dåligt.


Historiskt har det sannolikt inte funnits ett gemensamt, enhetligt språk i Norden. Dialekterna är alltså inga lustiga avarter på någon gammal språkstam.
I alla tider har vi talat olika lokala varianter av nordiska språk, som är besläktade med varandra.
De senaste hundra åren har många av de gamla språkskillnaderna luckrats upp. De flesta av oss talar numera regionalt färgade varianter. Men konstigt språk? Nä, det är väl snarare språkutvecklingen som är lite märklig – eller intressant, beroende på hur man ser det.


Är det då danskarnas fel att vi låter som gör? En del påstår att de halländska dialekterna är en förvanskad form av danska.
Men det är inte riktigt rättvist att säga så. Det danska riksspråket är en sak – de halländska dialekterna något annat.
Däremot kan man säga att halländskan historiskt sett är en östdansk dialekt.


Våra skorrande tungrots-r är inte heller särskilt konstiga. Möjligen är det lite underligt att bara halva Halland skorrar. Skorrningen finns i södra delen av landskapet, men inte alls i Kungsbackatrakten. Gränsen går ungefär i höjd med Varberg.
De som talar genuin Varbergsdialekt låter som om de inte riktigt bestämt sig hur de ska uttala bokstaven R.
I Falkenbergstrakten försvinner r:et i vissa ord, som i gård – gåd,  och bort – bått.
Runt Halmstad förvandlas r:et istälet till vokal: gåad och båat.


Typiskt för många halländska dialekter är att man förmjukar vissa ord. Förenklat kan man säga att bokstäverna p, t, k byts ut mot b, d och g. Ord som kaka uttalas ibland kaga, och gata blir gada medan pipa uttalas piba.
Till förmjukningen hör också hallänningarnas diftonger: landskapsrätten långkål är ett talande exempel när det uttalas på halländskt vis: laungkaul.


Förutom det skiftande uttalet har vi också en uppsjö av målande halländska dialektord, som också bidrar till att ge dialekterna i Halland must och färg. Gohälligt betyder till exempel att något är bra och trevligt, ungefär som dialekten i sig själv.
Men ska sanningen fram verkar det finnas flest dialektord i Halland för det som betecknar dåligt och negativt i livet, till exempel räligt ’fult’, illavåren ’dålig’. ’besvärlig’, hialös ’otålig’.
Säger denna övervikt av negativa dialektord något om hallänningens kynne?
Det, om något, vore väl konstigt!

LARS GRIMBECK