Francis Poulencs ”Karmelitsystrarna” är ett av den musikdramatiska 1900-talslitteraturens mest betydande verk, en omständighet med all omsorg och ytterst anslående verkan påvisad i Malmö operas just premiärvisade iscensättning i Maria Sundqvists regi.

”Karmelitsystrarna” är ett drama om de stora existentiella frågorna, om tro och tvivel, om ångest inför både levandet och döden, med librettounderlaget hämtat från ett skådespel av George Bernanos – en märklig och i sin katolska tro lika hängiven som kompromisslös man – som i sin tur går tillbaka på en verklig händelse från franska revolutionens år 1794.

Tre dagar före skräckväldets slut, den 17 juli, giljotinerades sexton karmelitsystrar som mot förbud ståndaktigt förblivit i sin trosutövning och hållit kommunion. De sexton gick under sång till avrättningen och slutscenen hos Poulenc, där nunnornas Salve Regina gradvis glesas ut i takt med giljotinens obarmhärtiga dunsar, tillhör de i sin brutala skönhet brett bekanta.

Den sista som bestiger schavotten heter Blanche de la Force – operans tilldiktade huvudperson, en ångestriden adelsflicka som flytt in i klostret undan en värld och ett sinne i uppror. Sin sista kamp med sin skräck, med rädslan för rädslan, ”la peur de la peur”, utkämpar hon just där och då, och i vad som är på samma gång seger och nederlag lägger hon frivilligt sitt huvud under bilan.

Att musikdramatiskt gestalta Bernanos text var en utmaning värdig Francis Poulenc – en like och andlig släkting ifråga om trosviss och extatisk bekännelseiver. Hans orkestersats är på samma gång dramatiskt effektiv och genomskinligt färgskimrande, känslostark och intim – sångstämmorna merendels recitativiska med stor kantabilitet, ibland blommande ut i lyriskt och sensuellt förtätat arioso.

Berättelsen om nunnorna i Compiègne och deras öde är uppbyggd som en serie dialogscener med orkestrala mellanspel, här av Maria Sundqvist känsligt och inkännande sammanfogade till en stark och drabbande helhet, och iscensatta i den enkelt anspråkslösa men sobert funktionella scenografi Leif Persson anbringat på vridscenen.

Sångligt befinner sig föreställningen på hög nivå med bland annat Charlotta Larssons vackert timbrerade sopran som madame Lidoine, Miriam Treichls vokala och sceniska auktoritet som den motsägelsefulla och komplicerade moder Marie och Rickard Söderbergs passionerade tenorklang som Chevalier de la Force.

I Blanches parti fortsätter Natalie Hernborg infria vid tidigare tillfällen väckta förväntningar och löftesrikt klingar också Susanna Stern som den på samma gång levnadsglada och dödsberedda syster Constance.

Joachim Gustafsson – en gång verksam i dåvarande Hallandsensemblen – styr smidigt och precisionsrikt orkestern genom partiturets raffinerade och sinnliga väv av impressionistiska trådar med expressiva varpinslag och hittar på vägen också en rad fina och väl omhändertagna detaljer i inte minst blåsarstämmorna.

Naturligtvis förtjänar uppsättningen att ses på plats, men den kan också – för den det passar bättre – höras i en utsändning i lördagens P2.