Det hörs många sura kommentarer i början av kvällen på Halmstad Arena. Köerna för att lämna in ytterplaggen är evighetslånga och det är nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats (säger de som kör bil).

Men två och en halv timme senare är allt gnäll som bortblåst; alla i den fullsatta arenan står upp, klappar takten och jublar till "Rave on".

Då har vi fått följa Buddy Hollys (1956–1959) korta karriär, från starten i Lubbock, Texas där hans framtid verkar utstakad: han ska bli den nya stora countrysångaren.
But Buddy wants to rock! "Jag vill spela min musik", säger han och trotsar såväl manager som inkompetent skivproducent, som vill se honom som en färdigpaketerad produkt.

Så långt är Buddy Holly the musical" seg. Ljudet är en aning diffust och det är ibland svårt att höra vad folk säger. Dessutom har vi sett den här historien så många gånger förr – den godhjärtade artisten som slåss mot fördomar och kommersialism. Det är inte tillräckligt spännande för att hålla uppe intresset.

Däremot så sitter två andra saker direkt: Brolle i huvudrollen och musiken.
Rollen som Buddy Holly är kanske inget dramatiskt mästerprov, men Brolle faller in i den helt naturligt. I stället för släpig sydstatsdialekt pratar han mörk norrländska vilket ger honom ett främlingsskap när karriären har tagit honom till New York.

Men framför allt så sjunger han helt fantastisk, med toppar i "Peggy Sue" och den romantiska "True love ways", där Isabelle Pedersen – som spelar Buddys fru – också briljerar.

Kompbandet The Crickets gör också att varje låt – och de är många – får rätt nerv. Jörgen "Jugglo" Wall fixar de mullrande trummorna i "Peggy Sue" och gitarristen Staffan Sjögren kommer loss rejält i rå och oslipad "Not fade away".

Första akten avslutas med en gala på Apollo theatre i Harlem, New York, där Buddy Holly bryter rasbarriären och även når den svarta publiken – i musikalen personifierad av Putte Nelsson (pianist i "Så ska det låta" i SVT). Han är ruggigt bra som hest skrattande konferencier och låtarna vid konserten gör att akten slutar på absolut toppnivå.

I andra akten löper handlingen ledigare. Den unge rockidolen gifter sig och blir soloartist och snart är vi framme vid konserten i Iowa, som hölls några timmar innan Buddy Holly och två artistvänner klev ombord på det flygplan som skulle föra dem rakt in i döden. Den 3 februari 1959, the day the music died som det heter i visan.

Det är dock knappast någon i publiken på Halmstad arena som känner någon sorg efter föreställningen, för den sista halvtimmen med idel musik är helt enastående, mera rockkonsert än musikal.

Ett storband brakar igenom hit efter hit, med suveräna prestationer från sångare och musiker, varav många är relativt okända – åtminstone i min bok.
Det är lek och lust, och därtill kan man lägga en vansinnigt vacker scenbild. Jag trodde att jag hade fått min dos av 50-talsrock för det här livet, men denna mörka februarikväll ger jag mig på nåd och onåd och delar dessutom ut ett extra plus till kontrabasisten och organisten Daniel Bingert.
Hans sätt att dansa och hoppa kring sina instrument skulle få full pott i vilken danstävling som helst. Åtminstone av mig.