När belgaren Philippe Boesmans’ ”Julie” – efter August Strindbergs kammarspel om den skickelsedigra midsommarnatten i herrgårdsköket – första gången gick över tiljorna på La Monnaie i Bryssel 2005 var två svenska sångerskor, Malena Ernman och Kerstin Avemo, starkt delaktiga i verkets omedelbara internationella framgång. Produktionen har för övrigt visats även i svensk television och stycket sedan också vandrat vidare till bland annat franska, italienska och brittiska operahus.

Nu har det fått sin första inscenering i författarens hemland – först sjösatt på Norrlandsoperan i höstas och i dagarna aktuell i Malmö, i regi av sydafrikanen Matthew Wild och med två av rollerna besatta med svarta sångare från Cape Town Opera; fortsättning på ett tidigare väletablerat samarbete mellan institutionerna.

Omständigheten antas naturligtvis ge en delvis ny dimension åt konflikten, det handlar nu inte bara om köns- och klasskamp, utan också om överskridna rasbarriärer och kolonial historia. Tidsmässigt är dramat här bestämt till 1937, associationerna leder inte alldeles osökt till Karen Blixens afrikanska berättelser och miljöer.

Librettot – sammanställt av Luc Bondy och Marie-Louise Bischofsberger – är en kondenserad och komprimerad version av Strindbergs sorgespel; i Boesmans’ skiftningsrika och kammarmusikaliskt hållna partitur – känsligt och insiktsfullt realiserat under Andreas Lönnqvists ledning – har slagverket en framträdande plats och även de, frånsett hornen, enkelbesatta träblåsstämmorna ges stort individuellt utrymme.

För att uppnå en för kammarformatet eftersträvansvärd intimitet benyttjar man sig i Malmö av den sällan använda C-salongen, i vilken publiken kommer närmare scenen på vilken Michael Mitchell etablerat en lätt stiliserad scenografi i vilken exter- och interiör gränslöst flyter samman, symboliskt omslutna av en låg vall av gummidäck.

Den exotiska lokaliseringen understryks ytter­ligare av snitt och färger i Annsofi Nybergs kostymer.

Det hela är både prydligt och intresseväckande, vokalt klanderfritt återgivet av Susanna Levonens neurotiska och självupptagna Julie, med säker och expansiv sopran, av Njabulo Mthimkhulus reslige Jean, en baryton med både värme och skärpa, och inte minst av Nokrismesi Skotas rörliga och vackert skimrande sopran i Christines parti.

Vad man däremot saknar i gestaltningen som helhet är sinnligheten, den erotiska spänningen, de tvära kast och de dramatiska stämningsväxlingar som är själva nerven i Strindbergs diktning och gör den till en angelägenhet bortom både tid och rum, med eller utan musik.

c Vad man där­emot saknar i gestaltningen som helhet är sinnligheten.