-
BYGGKONSTRUKTÖR
Halmstad -
Privatrådgivare
Halmstad -
Våga visa framfötterna! / Säljare
Halmstad
Kulturbloggen
Blogginlägg
-
Per:
Två reflektioner angående kvällens tv-program:
1. Jag har redan börjat darra nervöst inför finalen av På spåret.
Det har gått så där i semifinalerna, jag har förlorat knappt med förfärande klart mot de vinnande lagen och gjort bort mig rejält några gånger.
Sålunda kom jag inte på det gamla namnet på Tokyo (rätt svar: Edo) trots att jag visste det, sedan flera korsord.
Men i kväll tar jag hjälp av min fru, min dotter, hennes kanin och evt. den förkylde sonen och hans förkylda flickvän. Vi tar Gud i hågen och kastar oss ut.
2. Jag vet inte om jag tittar på Skavlan. Det brukar ofta bli så, men jag ångrar mig nästan alltid efteråt. Det ser lovande ut när man läser vilka gäster som ska komma, men det slutar nästan alltid i... ingenting.
Programmet är inte bra. Hela idén är fel. I stället för att göra grundliga intervjuer med gästerna ska det vara något slags rundabordsamtal, där man hela tiden måste säga roliga saker för att få skratt och applåder.
Fredrik Skavlan är säkert en perfekt middagsvärd och förmodligen en bra intervjuare – om han bara får chansen.
Ge Skavlan ett annat program än "Skavlan".
-
Karin:
På biltur med nyvuxen dotter och snartvuxen son, samt den senares välfyllda Ipod. Dottern agerar dj i framsätet och resan blir en nostalgitripp genom vårt gemensamma liv: Robbie Williams, Ola Magnell, Ulf Lundell, Internationalen, Beach Boys och Håkan Hellström, allt i en salig blandning.
Vi minns tillsammans och stampar takten i bilmattorna.
Tänk om jukeboxens konstruktör hade fått se en Ipod. Ibland leder teknikutvecklingen till Utopia.
-
Karin:
Glatt mottar jag beskedet att Halmstads kommunråd tillstyrker ett konstverk som uppmärksammar Klara Johanson.
Litteraturkritikern och författaren Klara Johanson, signaturen K J, är något av en doldis i stan, trots att hon fått såväl en offentlig lokal som en gata och en skola uppkallad efter sig (Klarasalen i Stadsbiblioteket, Klara Johansons gata och Klaragymnasiet).
En av K J:s tillskyndare är kommunrådet Ingegerd Sahlström (S) som skrivit motionen om en Klara Johanson-byst vid hennes barndomshem på Storgatan 41.
En byst, skapad av K J:s nära vän Sigrid Fridman, finns redan i Klarasalen, och det är en avgjutning av den Sahlström föreslår.
Oavsett om det blir den eller något annat konstverk som placeras på Storgatan nästa år, är det utmärkt att K J (1875–1948) lyfts fram. Som Halmstads första kvinnliga student har hon gjort historiskt avtryck, och hennes litterära insikter, svindlande språk och okonventionella livsstil gör henne till en föregångsperson i många avseenden.
En givande introduktion till K J ger Anna Pia Åhslund i boken "I författarens fotspår" från 2009. K J vandrade som ung gärna ut genom Norre port bort mot Slottsmöllan, följ henne i spåren en ljummen vårdag.
Mer läsning finns i Carina Burmans biografi över K J, och i den antologi som Burman redigerat, "En skapande kritiker".
-
Per:
Jag tror definitivt att Jeff Bridges förtjänade sin Oscarsstatyett och hoppas att snart få se "Crazy heart".
i sammanhanget vill jag gärna påminna om en annan av hans filmroller, i ett verk präglat av countrymusik.
Jag talar om "Den sista föreställningen" (The last picture show" ,1971) där en – förstås – mycket ung Jeff Bridges spelar en ung man i en småstad.
Jag har sett filmen tre-fyra gånger genom åren och den blir bara bättre och griper djupare, precis som vissa melankoliska countryhymner.
"The last picture show" bygger på romanen ned samma namn av Larry McMurtry och är regisserad av Peter Bogdanovich, en man som för en yngre generation är främst känd som terapeutens terapeut: det är han som spelar psykiatern som debrieferar Dr Melfi, kvinnan som försöker lösa Tony Sopranos problem i "Sopranos", världens bästa tv-serie. Någonsin.
-
Martin:
Idag hade jag tänkt att blogga om Oscarsgalan, men jag missade den för första gången på flera år. Jag har nämligen inte Kanal 9 just nu.
Men det gjorde inget, för i år hade jag sett ovanligt få av de nominerade filmerna. Det enda jag kan tycka var att favoritsegrarna som bästa manliga skådespelare (Jeff Bridges i ”Crazy heart”) och bästa manliga biroll (Christoph Waltz i ”Inglourious basterds”) var bra val. Särskilt Waltz gjorde en otrolig insats som nazist i Tarantinos underhållande krigsdrama.
*****
Det blev förresten favoritsegrar nästan rakt igenom, utom för Michael Hanekes ”Det vita bandet” i kategorin icke engelskspråkig film.
Kul att Kathryn Bigelow blev den första kvinna att vinna en regi-Oscar, men pinsamt att det dröjde typ 83 år!
*****
Kul också att svenska Paul Ottosson belönades dubbelt för ljudmixning och ljudredigering till Bigelows ”The hurt locker”. Nu har han två ljud-statyetter precis som kollegan Per Hallberg (Braveheart och Bourne Ultimatum).
På tisdag kväll ser jag nog sammandraget av galan ändå, i TV2 kl. 22.45, för att kolla vad värdarna Alec Baldwin och Steve Martin hittade på och om något tacktal stack ut.
Annat innehåll
VÅRA BLOGGARE
Kontaktinformation
Dagens rubriker
Halmstad
- Flera villainbrott under fredagen
- Domen i torgmordet överklagas
- Polisen vill förbjuda medhavd alkohol
- Brukade droger och snattade
- FP letar efter nya väljare på webben
- Anna jagar millimetrar i Norge
- Maxnivåer för musik och fylleskrän införs
- Hygienbrister på förskolor
- Polisen inventerar övervakningskameror
- Skejtparken kan bli verklighet i år




