-
Originalare
Falkenberg -
Databasexpert!
Halmstad -
Projektledare
Halmstad -
Våga visa framfötterna! / Säljare
Halmstad -
Privatrådgivare
Halmstad -
BYGGKONSTRUKTÖR
Halmstad
Kulturbloggen
Blogginlägg
-
Per:
Jag har länge tyckt att tv-programmet Babel blivit allt fladdrigare och tristare – men nu får jag tänka om.
Torsdagens program var lysande med Bob Hansson uppflugen i ett träd, där han läste kärlekspoesi för enstaka pensionärer, en hund och två honungssöta poliser.
Allra bäst var dock inslaget om Hitlers bokhylla, en engelsk forskare har kollat in vad diktatorn läste.
Där framgick bland annat att Adolf som ung pojke varit förhäxad av landsmannen Karl Mays indianböcker – och plötsligt gick det en elektrisk skälvning genom min kropp. Även jag läste alla Karl Mays böcker, framför allt dem om indianhövdingen Winnetou. Plötsligt finns en förbindelselänk mellan mig och Hitler, och sånt är aldrig trevligt.
Men... tack och lov... Hitler fortsatte att plöja böckerna även som vuxen medan jag – jag svär vid mina föräldrars heder – inte har läst en May-bok på 45 år.
- - - - -
Till sist: veckans kulturbloggskämt:
Fråga: Hur lång tid tar det för fem kulturbloggare att skruva i en glödlampa?
Svar: Jag vet inte, jag var tvungen att gå efter fyra timmar.
(OBS! Skämtet är en cover, i original handlar det om performance-artister)
-
Per:
Jag inleder helgen med ett Danmarksbesök, guidad av Lars von Trier – en av världens just nu bästa regissörer.
”Direktören för det hele”, i kväll klockan 22.00 i SVT1, är dock inget av hans tyngre verk utan snarare en bagatell.
Det handlar om en företagsledare som inte vågar ta ansvar för sina beslut, utan hyr en pretentiös skådespelare som stand-in. En modern fars i näringslivsmiljö.
I morgon lördag är det vårdagjämning och det ser dessutom ut som om vi äntligen får rejält med plusgrader.
Ett annat idiotsäkert vårtecken är talangtävlingen Musik direkt som startar med två delfinaler – lördag och söndag – på Nolltrefem i Halmstad.
Det är en gyllene chans för alla att vara bland de första som ser och hör morgondagens idoler.
Om ni inte har sett ”Shutter island” ännu, ska ni passa på i helgen. Filmen har gått länge på länets biografer och lär försvinna snart.
Det är en fröjd att se regissören Martin Scorsese tillbaka i gammal god form efter den bleka och obegripligt hyllade blodsoppan ”Departed”.
”Shutter island” är en grymt spännande och vacker historia som utspelas på en klippig ö. Naturen påminner om Hovs hallar och ”Det sjunde inseglet” men döden bär ingen svart huva och spelar inte schack. Nej, faran uppträder i stället i form av distingerade män med inplastade läkarlegitimationer och en förrädiska injektionssprutor i sina innerfickor. (OBS! Delar av denna text är återanvändning av ett tidigare blogginlägg. Recycla för miljöns skull).
-
Christopher:
”Let’s dance” är ett av alla de program som jag mycket hellre läser om än tittar på. Kan inte för mitt liv förstå nöjesvärdet i att titta på b-kändisar som förtvivlat försöker göra något de inte kan. Riktigt bra blir det ju aldrig, bara medelmåttiga stapplanden till grisfesttolkningar av gamla och nya poplåtar. Detta ivrigt påhejat av flåsiga programledare. Vad blir det härnäst, ”Let’s revidera”?
Efter förra veckan klagade jurymedlemmen Tony Irving i Aftonbladet på att den här omgångens obligatoriska running joke, byggaren Willy Björklund, fortfarande hänger kvar tack vare tittarnas röster. Jurykollegan Maria Öhrman påstod att ”Willy mår ju inte heller bra av att vara kvar här på andras bekostnad”, samtidigt som huvudpersonen själv i samma artikel sa att han har lika stor rätt att vara där som alla andra. Underbart.
”Let’s stenografera”?
Kul är att juryn förra veckan försökte kasta ut Willy genom att ge honom högre poäng än vanligt. Tanken var, enligt ett Tony Irving-citat i Expressen, att ”får han låga betyg så ringer folk och stöder honom.” Men ränksmideriet misslyckades, och efter Expressens kuppavslöjande – nu kommer det bästa – polisanmälde ett par som satsat en tusenlapp på att Willy skulle få sämst betyg programmet, och vill få pengarna tillbaka från Svenska spel.
”Let’s lobotomera”?
-
Per:
I morgondagens HP skriver jag om författaren Steve Sem-Sandberg och hans starka framträdande på Vallås bibliotek på onsdagskvällen. Lågmäld men träffsäker.
Han visade ett antal gamla bilder från det judiska gettot i Lodz (uttalas ungefär Woosch) i Polen, som satt som knivar i hjärtat. Barn som jobbade i en fabrik (men snart skulle deporteras och gasas), Himmler på besök i en bil med skylten SS 1.
Jag håller på att läsa "De fattiga i Lodz" som är något av det bästa jag har plöjt igenom på väldigt länge. Oerhört vackert språk, lättläst men givetvis ändå tung som bly. Det kan inte bli annat med det ämnet.
Jag får en oerhörd lust att besöka Lodz, en stad som jag annars främst känt till för sin filmskola där flera polska legendarer har lärt sig kamerateknik.
För något år sedan figurerade Lodz även i den suveräna svenska dokumentären "Necro business", en modern historia som grundade sig i en liknande människosyn som vid gettotiden.
Begravningsentreprenörer betalade sjukvårdspersonal för lik vilket först ledde till att ambulansmän och sjukvårdare undvek att hjälpa skadade och – efter ett tag – dödade dem. För några kopeks skull.
Lodz var även skådeplatsen för ett stort slag under första världskriget (enligt NE).
Det verkar vara en stad som sällan får ro.
-
Mårten:
En fredagmorgon i januari för tre år sedan stod en ensam man med sin violin och spelade vid en tunnelbanestation i Washington. Han var klädd i jeans, långärmad t-shirt och baseball-mössa. Han spelade i 43 minuter, passerades av 1097 personer och tjänade 32 dollar och 17 cent. Men ingen applåderade hans framträdande.
- Inte dåligt, det blir ju ungefär 40 dollar i timman, noterade spelmannen i alla fall nöjt.
Egentligen tjänade han tjugo dollar till, men det räknades inte eftersom sedeln kom från den enda person som kände igen honom. Gatumusikern var nämligen Joshua Bell, en av världens främsta violinister som spelade sex avancerade klassiska stycken på en violin värderad till 3,5 miljoner dollar. Tre dagar tidigare hade Joshua spelat på samma instrument (en Stradivarius från 1713) i en fullsatt konserthall i Boston där en hyfsad biljett kostade runt 100 dollar.
Tunnelbanespelningen var ett experiment iscensatt av Washington Post och filmades av en dold kamera vid en station där framför allt många tjänstemän passerar. Det noterades att 27 personer gav pengar till spelmannen, men de flesta rusade nästan omedelbart vidare. Bara sju personer stannade mer än en minut. En man som kunde klassisk musik och beundrade Joshua Bell hörde direkt att det inte var en vanlig gatumusiker och stannade förvånat till en stund. Men han kände inte igen Bell och gick vidare efter att ha slängt en femdollarsedel i violinfodralet.
Först när konserten nästan var slut var det en kvinna som kände igen den världsberömde violinisten. Hon var ingen kännare av klassisk musik men hade sett honom ge en gratiskonsert i Washington tre veckor tidigare. Hon stannade till diskret en bit bort för att se vad som var på gång och det var hon som bidrog med tjugodollar-sedeln som inte räknades in i ”gatumusikergaget”.
Kontentan av tidningens sociologiska experiment blev: Om vi är så stressade att vi inte kan ta oss tid att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens bästa instrument. Vad mer går vi inte miste om då?
Fundera på det.
Washington Posts artikel hittar man på:
www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/04/04/AR2007040401721.html
(Tack till Håkan Ekman som tipsade om experimentet)
Annat innehåll
VÅRA BLOGGARE
