Bakgrunden är att stödet från SFI, Svenska Filminstitutet, till landets 19 regionala resurscentrum främst ska gå till filmvisning, undervisning och talangutveckling bland barn och ungdomar och enligt direktiven bara ”i viss begränsat utsträckning” till professionell kort- och dokumentärfilmsproduktion.

– Jag trodde inte att det var sant att vi skulle begränsas rent åldersmässigt. Film är en kreativ massa som måste få röra sig fritt, men sådana beslut snöper tankeverksamheten. Mitt enda krav att är jag snabbt ska kunna svara alla hallänningar som frågar varför jag gick in med pengar i en viss film, sa Birgitta Olsson, konsulent på Film i Halland.

Noterbart är att Halland är ett av sex län som får det minsta beloppet av SFI, 400 000 kronor av totalt 15,8 miljoner.

Charlotta Denward, chef för SFI:s produktionsstöd, svarade att stiftelsens händer är bundna av regeringsbeslutet att förlänga det gamla filmavtalet:

– Vi får inte höja beloppen och inte knapra på barn- och ungdomsdelen, men ni får ju tre gånger mer från era regionala huvudmän och kan använda de pengarna. Risken är att filmproduktionen uppfattas som jävligt sexig och breder ut sig och tar över. Kom ihåg att bara åtta långfilmer av 185 gick med vinst de senaste sju åren.

Birgitta Olsson tog även upp problem som den uteblivna dialogen mellan SFI och regionerna, och filmavtalets förlegade regler om visning och distribution, som kan ske digitalt numera.

Sirel Peensaar på Filmpool Nord fick applåder när hon kände sig påhoppad och slog fast att barn- och ungdomsverksamheten inte riskerar att försämras:

– Det skulle aldrig falla oss in!

Tisdagens seminarium ”Vem odlar talangen?” på Göteborgs filmfestival inleddes med att fyra regionala filmprojekt presenterades och att regissörerna berättade om sina relationer med Film i Stockholm, Film i Västerbotten, Film i Värmland respektive Film i Skåne.

Gänget bakom ”Farväl Falkenberg” nämndes som ett positivt exempel från landsbygden.

– Hippast just nu är ett halländsk gäng som har flyttat till Stockholm och startat Fasad. Det drömmer stockholmsregissörerna om att bli en del av, i stället för att skapa något eget, sa Måns Månsson, som efter sina svartvita dokumentärer ”Kinchen” och ”H:r landshövding” jobbar med sin första långa spelfilm.

Birgitta Olsson höll med om att ”Farväl Falkenberg” satte Film i Halland på kartan, men poängterade att det viktiga är att ge talangerna tid att utvecklas långsamt.

– Genom att stimulera och vara öppna för initiativ lägger vi mycket krut på de i vår region som vill kommunicera genom film. Vi har kontaktnäten, så att vi kan lyssna och lotsa vidare. Eftersom vi lär känna filmarna under lång tid och vet vad de har inom sig, kan vi ibland ge dem jobb eller små stipendier så att de slipper leva på nudlar.

Vad ska vi då hålla utkik efter när det gäller rörlig bild i Halland den närmaste tiden?

Birgitta tipsade om flera festivalaktuella filmare som vi har skrivit om, exempelvis Andreas Kassel, Mikel Cee Karlsson, Magnus von Horn och paret Anders Ahlberg och Anna Östh. Hon berättade även att Kine Boman, som gjorde den prisade dokumentären ”Hjordeliv”, är på gång med en långfilm.

cGenom att stimulera och vara öppna för initiativ lägger vi mycket krut på de i vår region som vill kommunicera genom film.

Birgitta Olsson, Film i Halland