När Edit får syn på annonsen om ridlägret på Råkekullaborgen vet hon att hon måste åka. Det spelar ingen roll att hennes mamma förbjuder henne. För Råkekullaborgens ridläger är speciellt. Här rider man på nätterna, i de mörka skogarna runt borgen.

De två föreståndarna, Max och Rebecka Vinter, är långa, bleka och svartklädda och ingen ser dem någonsin i dagsljus. Dessutom verkar Max märkligt intresserad av Edit.

Men under lägrets sista natt händer något fruktansvärt, borgen brinner ner till grunden. Edit är övertygad om att något underligt är i görningen och att det kanske har med henne att göra. Hon tänker ta reda på vad det är, även om det innebär dödlig fara. 

I ”Silverkniven” försöker Gull Åkerblom förena hästbok med skräckroman, men resultatet blir ganska ojämnt. Mycket i den första halva av boken känns krystat, särskilt när det övernaturliga ska förenas med trivsam ridlägerstämning.

Max och Rebecka passar väldigt dåligt i rollerna som ridskolelärare och man undrar varför de ens kommit på tanken. Det borde finnas enklare sätt för dem att skaffa det blod de törstar efter. Men i romanens andra del hamnar hästarna mer i bakgrunden. Berättelsen fokuseras på mysteriet kring Råkekullaborgen och Edits hemlighetsfulla bakgrund, vilket blir riktigt spännande. Det är många trådar som ska knytas samman, men Gull Åkerblom lyckas.

Hon gör också det som varje god skräckberättelse kräver, hon avslöjar inte allt, och när romanen är slut finns det fortfarande mysterier kvar att grubbla över.