Boken är Faïza Guènes tredje sedan debuten med ”Kiffe Kiffe imorgon” 2004. I den första boken, om en ung kvinnas oglamorösa, men inte uppgivna, tillvaro i en förort till Paris, fick läsaren också möta en författare med sällsam snits och ett sprittande språk som med sin direkthet fyllde berättelsen med liv och lust. När Guène fick sin första bok utgiven var hon 19 år. Nu är hon 24 och fortsätter att med speciell känsla berätta från förorten.

I den hon nu målar upp ligger barägaren Joël Morvier inledningsvis och dör på golvet i sitt hak. Han har bott i den här hålan vid en ändhållplats från Paris sett i mer än 50 år.

Jacquot, Yeva, Taniel, Magalie och de andra romanfigurerna har också alla sina liv här, på något sätt kringskurna av samhällets synliga och osynliga barriärer. De smeknamn personerna har på orten, namn som Losern och Slampan, är bara ett bevis på den jargong som installerat sig människor emellan och som i sin tur är ett bevis för klimatet i stort. Samtidigt finns här också drömmar och förändring.

De personer författaren vill låta oss träffa berättar i korta kapitel om sig själva och genom det också om det vanliga livet på ett ställe som Joigny-les-Deux-Bouts. När Joël dör blir de indragna och kallas till förhör. Då återkommer de alla på nytt i nya kapitel. Det är på samma gång enkelt och effektivt.

I Faïza Guénes tidigare böcker har man fått följa en huvudperson, här är figurerna alltså fler och det är imponerande hur Guène lyckas ge de flesta av dem så mycket liv. Satiren, svärtan och strålkastaren på samhällsstrukturerna är en röd tråd i böckerna även om denna skiljer sig vad gäller ramberättelsen. De föregående böckerna, ”Kiffe Kiffe i morgon” och ”Drömmar för dårar”, innehöll heller ingen mordgåta.

”Kiffe kiffe i morgon” känns som en svåröverträffad bok, kanske har det att göra med att den fräscha och humoristiska tonen parad med avsaknaden av klyschor och annan störande bråte gav något som kändes nytt och lätt och skönt att ta till sig. Med det inte sagt att Faïza Guène upprepar sig. I stället kan man säga att hennes perspektiv tål att upprepas.

Författaren lyckas bra den här gången också och även om hon inte bländar tappar man inte någonstans intresset, det är roligt och angeläget.

Det ska bli spännande att se vilka möten hon erbjuder oss nästa gång.