Vemod och humor är en favoritblandning, rikt representerad i Romain Garys självbiografi ”Löfte i gryningen”.

Boken skildrar författarens uppväxtår och hans idoga ansträngningar att bli en berömd, konstnär, tennisspelare, fäktare, författare, ja vad som helst för att hedra sin mor. Med en fulländad bedrift, ett mästerverk ska han kompensera hennes umbäranden och löna hennes ljudligt självuppoffrande kärlek.

I ett kapitel slår sig den unge Romain på jonglering. Med monoman iver fast besluten att nå och förverkliga det omöjliga, i detta fall: sju bollar i luften. ”Jag kände mig stå på gränsen till underbara nejder.”

Sex bollar låter sig göras, men den sjunde gäckar honom. Han övar som en besatt, många timmar varje dag.

”Jag spände min vilja till det yttersta, jag mobiliserade all min vighet och snabbhet, bollarna följde med precision på varandra, men knappt hade jag kastat upp den sjunde bollen förrän byggnaden rasade samman, och där stod jag bestört, ur stånd att falla undan och ge tappt. Jag började omigen. Men den sista bollen har alltid gäckat mig. Jag har försökt i hela mitt liv.

Det var först när jag närmade mig de fyrtio och länge hade irrat omkring bland mästerverken som sanningen lite i sänder gick upp för mig och jag förstod att den sista bollen inte existerade.”

Just det, den sista bollen existerar inte. Och även de som vi tycker har skapat verkliga mästerverk, är ändå lite missnöjda. Som Rastelli den italienska mästerjonglören: han kunde balansera stående på en flaska, två tunnband snurrande runt andra benet, på näsan en käpp med en ballong med ett vattenglas och sju bollar i en perfekt båge mellan händerna. Men det enda som egentligen betydde något för honom var den åttonde bollen. Inget annat.

Vi behöver den sista bollen, hur den nu än gestaltar sig för oss.

Med vänliga ögon och en burk saltgurkor, concombres à la russe betraktar Romain Gary världen och hyllar den sanna hängivelsen och låter oss tro att lyckan finns inom räckhåll.