Ödlor är världens vackraste djur. När en ödla blir jagad kan den låta sin svans falla av, och det gör inget för en ödlesvans växer alltid tillbaka. Ödlor är oslagbara.

Det vet Klara, Britta och Tove, för de är den trekroppade monsterödlan och tillsammans klarar de allt. Den stora fienden heter vuxenvärlden och från den strömmar det lögner, som att det är viktigt att komma ombord på jobbajobbatåget och ta ansvar. Men också en oslagbar ödla kan bli sårad när attackerna kommer inifrån.

När krit i kerrosade poeten Aase Berg debuterar som ungdomsförfattare med ”Människoätande människor i Märsta” blir det något så ovanligt som en ungdomsroman i diktform.

Berättelsen innehåller samma ingredienser som de flesta tonårsromaner, vänskapsrelationer i blåsväder, ångest, kärlek och jobbiga föräldrar, men språket och formen tar andra vägar än de vedertagna för genren. Men utan att det för den delen blir svårtillgängligt.

Här finns trots allt en handling som är lätt att följa och Aase Berg är återhållsam med de ordlekar som utmärkt hennes tidigare diktsamlingar. Språket ligger närmare prosan än lyriken, även om det är uppställt i diktform.

Däremot tar metaforerna stor plats när tonårens känslosvall och vilsenhet gestaltas. Vilket gör att alltsammans känns ännu starkare. Aase Berg lyckas hitta bilder som är oväntade samtidigt som de är träffande.

Jag hoppas att diktformen inte kommer att skrämma bort de unga läsarna från den här romanen, som har mycket att ge, utan tvärtom kan fungera som en introduktion till poesin.