Nästan samtliga låtar har namn efter religiösa platser. Ett sökande drag har länge varit tydligt i Arve Henriksens musik och även slingrat sig in i Supersilents improvisationsmusik. Problemet är att soundet är ännu mer utslätat än på förra soloalbumet Cartography. Fina stunder med meditativa melodier och känsligt trumpetspel fast utan djup i uttrycket, samplingarna från Jan Bang och Erik Honoré är mer bakåtsträvande än framåtblickande. Jon Hassells fourth world-estetik finns där, men jag hade mycket hellre hört en skiva där Arve Henriksen möter musiker från hela världen. Japan, Kambodja och Indien, till exempel.
Arve Henriksen | Places of worship
Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.
ANNONS
ANNONS