I ”Månguden” fortsätter berättelsen om Fry, den föräldralösa bronsåldersflickan som vi lärde känna i romanen ”Solbarnet”, som utkom tidigare i år.

Nu har hon blivit lärling hos Hird, Solgudinnans tjänare. Men när Hird försvinner, just innan det betydelsefulla midsommaroffret, blir det Frys uppgift att leda ritualen. Hon misslyckas och Ulv, Mångudens tjänare, tar makten.

Strax därefter börjar fler människor försvinna och det sägs att det är Månguden som tagit dem. Men Fry anar oråd och hon måste avslöja intrigmakarna före det stora sommarmötet. Annars kommer Mångudens makt att bli alltför stor.  

I jämförelse med i Halmstadförfattaren Monika Häägs första bok är konflikterna i ”Månguden” mer abstrakta, åtminstone till en början. Det pratas mycket om gudarnas påverkan, gudarnas kraftfält och gudarnas maktförhållande på ett sätt som känns new age-influerat snarare än förhistoriskt och jag har svårt för att känna mig engagerad i det.

Först en tredjedel in i boken börjar handlingen ta fart på allvar, men då blir dramatiken desto högre. Och det tempot lyckas boken faktiskt hålla hela vägen fram till slutet, där en lömsk sammansvärjning genomskådas. Fry och hennes vänner är verkligen en samling handlingskraftiga flickor, och det kan det aldrig bli för mycket av i barn- och ungdomslitteraturen.

Men äventyr i all ära, det är faktiskt lika intressant att läsa om bronsåldersmänniskornas vardag.

I det stora hela är ”Månguden” en underhållande bok som säkert kommer att falla många historieintresserade barn och unga i smaken.