Sist ut bland årets ut­ställare på Konsthal­len i Hishult är Stock­holmskonstnären Joachim Carlsson som klätt de nu­ mer ganska många utställ­ningsrummen med mer än hundratalet färgsprakande verk.”Barnsligt” rättfram­ma, är de fyllda av det till synes kravlösa skapandets glädje, men ändå, på något sätt, gåtfulla på ett sätt som visar att de har något vik­tigt att berätta.

Att utställningen är sam­manställd i all hast för att kompensera ett plötsligt uppkommet vakuum är omöjligt att se. Trots det rika antalet verk ter den sig tvärtom sällsynt homogen och genomarbetad.

Och det är egentligen inte så konstigt eftersom Carls­son i den här utställningen – och kanske mer koncen­ trerat än någon­sin tidigare – fokuserar på det tema som för honom är vikti­gast av allt, nämligen för­hållandet mel­lan barn och vuxna, mellan barnens värld och den vux­nes.

De allra flesta barn älskar att rita och måla. Genom att färglägga förtecknade målar­ böcker lär de känna tingen, djuren, blommorna, fruk­terna, som de målar. (Carls­son prövar att göra detsam­ma – med vissa ”plumpar” som personliga tillägg eller kommentarer).

När barnen ritar av värl­den, deras värld, med hus och träd och befolkad av mamma och pappa och sys­kon och moster och farfar och hästar och hundar – och färglägger den, gör de den begriplig och hanter­bar.

De bilder barnen skapar kallar vi vuxna ”naiva”. Barnsliga, ursprungliga, är de tillkomna utan förkonst­ling och tillrät­talägganden. Varför kan vår värld, vårt samhälle inte vara på sam­ma självklara sätt? Carlsson illustrerar att det vore möj­ ligt genom att bygga storstadsmodeller av färgglada klossar.

Men de är samtidigt upp­ repningar av varandra, vilket visar att tanken är uto­pisk eftersom vår förmåga till omedelbar och okompli­cerad bildgestaltning för­svinner när vi blir vuxna.
Erfarenheter blandar sig i, komplicerar tillvaron och vår uppfattning av tingen.

Joachim Carlsson vet allt det här. Vuxna vänder barn­ domen ryggen – bokstavligt talat. I Orangeriet hänger en svit om 36 verk kallad ”Överhuvudtaget” som återger ”barnsligt” ritade bakhuvuden av människor som tveklöst är vuxna.

De har sina blickar rikta­ de mot en okänd horisont. Barndomens regnbåge har mist sitt skimmer. Det finns ingen skatt vid dess fot. I stället har regnbågen rak­nat, analyserats och om­ strukturerats till fantasilösa plan av rött, orange, gult, grönt, blått och violett – vuxenvärldens krassa verk­lighet.

Men om man nu inte vill vända barndomen ryggen? Att blir kvar är ju omöjligt. Men om man i varje fall vill vända tillbaka, ”på riktigt” och inte bara på låtsas som naivistiska konstnärer som till exempel Jean Dubuffet och Karel Appel gör?

Joachim Carlsson vet hur man gör. Man behöver en bro och en guide, som kan visa vägen. Bron heter kommunikation och till guide valde Carlsson en systerson i 7­8 års åldern samt ett par fiktiva småskoleklasser.

Samtliga har ritat och målat av hjärtans lust. Visat Carlsson hur man gör, vilket illustreras i ”porträtt” som Carlsson förstorat och mon­terat mot svarta fonder, fyllda av vita, jämna tal – en rättfram och inte särskilt subtil symbol för pedagogi­ken som ett nödvändigt led i kommunikationen.

Och att han lärt sig fram­ går av de fiktiva klassteck­ningarna, så illusoriskt ”äkta”, att man ställer sig tvivlande. Är det verkligen Carlsson själv som hållit i akvarellpenseln? Eller är
det skolbarn?

I förhållandet barn­-vuxna används ordet pedagogik för det mesta enkelriktat, där den vuxne förväntas ge och barnen ta emot. Men för Carlsson tycks det själv­ klart att pedagogiken ska gå i båda riktningarna vilket han också ger uttryck för i en serie verk på temat  ”Rak regnbåge”.

Han har (som ”klassteck­ningarna” visat) gått i lära hos barnen. Han har åter­ funnit regnbågen, om inte den som har sitt brofäste i en kista med guld, så i var­je fall dess färger. Och med den raka regnbågen som fond målar han som barnen lärt honom: porträtt som är
långt mer ”äkta” barnsligt naiva än vuxet naivistiska.

Cirkeln är sluten. Joachim Carlsson har följt sina gui­der, rekonstruerat barnets sätt att se och på vägen gi­vit oss andra något att se på, fundera över och lära av.