När man går på dockteater i en burmanesisk by ser det lite annorlunda ut än vad det gör i Sverige. Dels är föreställningen inte något som främst är förbehållet barn utan lockar hela bygemenskapen, dels pågår den ofta bra mycket längre än vad våra sittknölar och vårt tålamod är vad vana vid, ibland flera dagar. Då det alltid är samma, månghundraåriga berättelser som spelas upp där stjärnvalvets djur blandas med figurer från både regionala trollkarlskulter och det indiska Ramayanaeposet kan åskådarna komma och gå lite som de vill, så länge de hör den reciterade texten. Alla har hört och sett allt förut.

Men när det är dags för prinsens och prinsessans obligatoriska dans kommer alla springandes för att titta, berättar Birgitta Robinger som tagit plats bredvid Mintha och Minthee, den burmanesiska varianten av det mest ursprungliga prins- och princesseparet, Ramayanaeposets Rama och Sita, som finns representerade i de flesta asiatiska dockspelskulturer, och givetvis även i flera olika utföranden på utställningen i Länsmuseets lokaler.

Här finns mycket att titta på och förundras över: vackra japanska festivaldockor vars yta består av finmalda snäckskal, tvådimesionella stav- och skuggdockor från Indonesien och 120-åriga kinesiska marionettdockor som överlevde Maos kulturrevolution genom att gömmas undan i en koffert.

Birgitta Robinger må ha samlat på sig många dockor genom åren, men hon ser sig absolut inte som en samlare. Hon förvaltar ett kulturarv som håller på att försvinna.

Ta bara Indien som exempel. Förr fanns tusentals små dockspelsgrupper som reste runt. Men när man fick tv och radio i varenda liten by började intresset dö ut. I dag har de grupper som finns kvar samlats i en liten koloni i Delhi, säger Birgitta som själv har kontakt med dockspelsgrupper i Burma, Kina, Thailand och Mali.

Själva utförandet skiljer sig åt i de olika kulturerna. I den indonesiska skuggteatern är det en person som sköter alla dockor. I afrikanska Mali engageras i stället hela byn i skådespelet, där alla har utstakade roller bestämda utifrån kön och ålder. Birgitta Robinger ser dock en universell likhet i dockspelet, en röd tråd som löper från de peruanska bergen, via Tjeckoslovakien till den japanska landsbygden.

Dockteatern väcker vår fantasi, tvingar oss att ställa frågor: Varför är jag här? Vilket är mitt förhållande till min familj, till universum? Detta är något universellt som finns i alla kulturer, säger Birgitta.

Fotnot: Utställningen "Magiska dockor" öppnar på söndag och pågår till 30 augusti.