– Stämningen är så familjär, och barnen är så härliga.

Elin jobbar på Drivans förskola på Frennarp sedan drygt ett år och har inga planer på att jobba med äldre barn. Skillnaden mellan de olika åldersgrupperna är milsvid, tycker hon.

– Visst följer vi en läroplan också, men inte på samma sätt som i skolan.

Att Snöstorpstjejen hamnade 150 mil norrut i Sverige har sin förklaring. Hennes dåvarande kille fick jobb uppe i Luleå. Själv hade Elin påbörjat sin lärarutbildning i Göteborg, men bestämde sig för att fortsätta plugga i Luleå när det återstod ett och ett halvt år. Utbildningarna stämde ganska bra överens, men undervisningen var klart bättre i Luleå än i Göteborg, ansåg hon.

– På många sätt. Jag fick cykelavstånd till skolan, lektionerna var roliga, vi hade bland annat både slöjd, musik och drama. Och dessutom var staden jätterolig.

– Men avståndet till Halmstad var alldeles för långt.

För Elin hade hemlängtan. Ändå stannade hon kvar ytterligare ett par år, vikarierade som lärare på en lågstadieskola. Och trivdes jättebra trots kyla och mörker.

– Jag minns en morgon det var 34 minus. Mascaran, och håret som jag hade lite mousse i frös till is. Och barnen såg ut som små michelingubbar när de skulle ut.

Solen nådde sällan över horisonten vintertid, men när den gjorde det var det oerhört vackert. Annars kompenserade den vita snön mörkret. Somrarna var underbara, minns hon. Intensiva och korta, men varma.

– Islossning i maj och flest soltimmar säger ju ganska mycket, säger Elin med eftertryck.

– I Halmstad flyter årstiderna mer eller mindre ihop.

Hemlängtan vann till slut. Elin lämnade både Norrland och pojkvännen och flyttade hem till Halmstad. Flyttlasset gick direkt till nya lägenheten på Nyatorp. Med alla djuren. De tre katterna åkte bil, medan ödlorna tog flyget med Elin.

Hon har sju ödlor, leopardgeckos, mandariner och skink som heter Leah, Leja, Leo, Leone, Tigra, Droppa och Nisse. Att ödlor har olika personligheter, intygar Elin bestämt. Några är mer framåt och nyfikna. Ett par är blyga och tillbakadragna.

Att livet är fullt av överraskningar visste Elin så klart, och att kärleken någon gång skulle dyka upp tvekade hon aldrig på. Men inte redan en vecka efter hemkomsten. Den här gången på nätet.

– Han var snygg och trevlig, var lätt att prata med. Och så bodde han i Halmstad.

Ett klart plus. Å andra sidan var det ett av Elins krav för att inleda en ny relation. Johannes var verkligen drömprinsen, för redan efter första dejten på Mellbystrands parkering, bestämde de sig för att ses igen.

– Han var precis som jag förväntat mig. Det kändes som om vi känt varandra hela livet. Jag blev kär direkt.

Elin känner att Johannes verkligen är mannen i hennes liv. Inte minst sedan förlovningen på Hallands Väderö tidigare i år.

– Det var jätteromantiskt. Han gick ner på knä och friade.

Och om allt går enligt planerna blir det bröllop nästa år. På Hallands Väderö så klart.

– Ingen vet något än så det här kommer nog som en överraskning!