I dag är det ett år sedan Hanna gick bort i högmalign hjärntumör, bara sju år gammal.

Sorgeåret har förvisso gått men de har inte sörjt färdigt. Om de någonsin gör det. Kan man över huvud taget tidsbestämma sorg? Nej, säger både Niklas och Kicki. Men livet går vidare ändå. Det måste det göra. Inte minst för Hannas småsyskon, döttrarna Sara och Alva.

– Utan dem skulle vi inte överlevt. Sara är livlinan och Alva miraklet, säger Kicki och tittar med ett varmt leende på sina döttrar.

Bara månader innan Hanna gick bort upptäckte Kicki att hon väntade barn. Att vara gravid med ett nytt litet liv samtidigt som de visste att Hannas dagar var räknade var oerhört svårt att greppa.

– När Hanna tog sitt sista andetag sparkade Alva i magen.

Det var svårt att glädja sig så som hon gjort vid de två tidigare graviditeterna. Tack vare Sara, som skulle bli storasyster, kämpade hon. Visst fanns det en positiv förväntan, men så oerhört svår att släppa fram. I stället kom känslor av skuld, sorg och till och med ilska. Och oro.

– Det var surrealistiskt. Men hela livet är ju surrealistiskt.

Formuleringarna för att det ska bli begripligt för den som aldrig upplevt sorgen av att förlora ett barn blir många och svåra. Att samtidigt förklara känslor och tankar inför ett nytt liv som ständigt gör sig påmint gör det ännu värre.

Fyra månader efter Hannas död föddes Alva, en välskapt liten flicka som aldrig på något sätt kan ersätta Hanna, men som Kicki och Niklas är så oerhört tacksam för i dag. Hon är deras mirakel.

Året som gått har varit ett helvete. Niklas bröt samman totalt vid Hannas bortgång. Han kunde knappt gå utanför husets väggar. Luften, träden, gatan och människorna var som en grå ogenomtränglig massa, omöjlig att andas i.

– Jag tror jag var på botten, så långt ner man kan komma, säger han.

Omgivningens reaktioner var dubbla. Under sjukdomstiden var huset fullt av vänner och släkt. Efter begravningen blev det egendomligt tyst. Både Kicki och Niklas förstår även om det känns tråkigt. Några de trodde var deras vänner har försvunnit. Däremot har de fått nya. Men att försöka glömma, gå på bjudningar och förväntas skratta och ha roligt fungerar inte. Inte än i alla fall. Men de försöker.

– Vi är inte samma personer som förut.

Kicki blev den starkare av de två. Det var också på henne mycket kom att vila. Inte minst skötseln och amningen av Alva, att ge Sara en vardag och ett liv med sitt älskade dagis. Det var Kicki som betalade räkningar, planerade maten och skötte ekonomin. Hon hade dessutom hand om bokföring, inköp och anställda i den blomsterbutik Kicki driver sedan några år. Hon skötte också Hannas grav och gjorde ett album om hennes liv.

Det fanns inte utrymme för sorg. Hon vågade inte känna av rädsla att tappa fotfästet. Kicki drabbades av ännu ett trauma bara en månad efter Hannas insjuknande. Den 4 oktober 2007 dog hennes mamma.

– Av brustet hjärta för att hennes älskade barnbarn blev så sjukt, förklarar Kicki.

– Jag fick aldrig tid att sörja mamma. Det är först nu jag vågar känna efter.

Niklas sorg formligen vällde ut, men han vägrade ta mediciner, varken mot ångesten eller sömnlösheten. Han ville inte bedöva sig på bekostnad av sina känslor. Det skulle inte vara rätt varken mot Hanna eller honom själv om han inte kunde tillåta sig att känna sorgen.

– Jag ville förstå vad som hände både mig själv och omgivningen runt omkring. Med mediciner skjuter man bara upp sina reaktioner.

Niklas val att klara sig utan mediciner stöddes både av psykolog och läkare. Förutom dessa kom bloggen att bli oerhört betydelsefull. Hannagull startades våren 2008 genom Barncancerfonden. Bloggen är också en fond vars medel helt och hållet går till forskning inom högmalign hjärntumör, som blev Hannas död för ett år sedan.

Under så gott som hela Hannas sjukdomstid skrev Kicki. Strax innan Hanna gick bort orkade hon inte. Niklas tog över. Bloggen blev ett utmärkt sätt för honom att få ner sina tankar. Han skrev, och gör så fortfarande, om allt möjligt: om Hanna, om familjen och olika aspekter av livet såväl här på jorden som när vi lämnar den.

– Den blev min räddning.

Niklas börjar hitta tillbaks till sig själv, även om det är en bra bit kvar. Han har så otroligt mycket att glädja sig åt, dels insikter om livet och döttrarna Sara och lilla Alva.

Han går fortfarande till psykologen, har börjat arbetsträna några timmar i veckan men är inställd på att det är en lång väg kvar. Jobbet som chef på äldreboendet Soldalen i Söndrum har han inte längre. Däremot är han på Vallås äldreboende där han trivs jättebra. Han uppskattar närheten till hemmet, barnen och Kicki enormt.

– Det är svårt att inte vara nära dem, menar han. Kicki instämmer och förklarar att de gör allt tillsammans.

– Vi vill inte vara ifrån varandra om vi inte måste.

Mycket har hänt sedan det var som värst. Sara fick upp en pärla i näsan som hamnade farligt nära lungorna. Hon drabbades dessutom av borrelia. Kicki trodde de skulle förlora även henne. När Alva, några veckor gammal fick både RS-virus och lunginflammation, var de övertygade om att de inte kunde komma undan.

De lades in på samma avdelning i Halmstad som Hanna vårdats, vilket var oerhört förvirrande, samtidigt som de kände en slags trygghet i att träffa personalen de kände så väl.

– Förnuftsmässigt vet jag att både Sara och Alva är friska, men jag kan nog aldrig släppa rädslan över att någon av dem ska gå bort, säger Kicki.

Varför Hanna blev så sjuk och dog får de aldrig svar på. Att hon däremot lever vidare i en annan dimension är de övertygade om.

– Vi har fått så många bevis, säger Niklas.

De blir ivriga när de berättar om alla tecken. Inte minst under Hannas sista tid då hon vissa stunder, oförklarligt klar och samlad, på olika sätt talade om att hon inte ville lämna dem förrän de var redo.

Att hon träffat sin mormor och har uppsikt över sin familj, gläds åt Sara som plötsligt blev äldst och storasyster åt Alva, är de övertygade om.