Hon känner sig nästan besatt av kärleken till sitt hemland. Allt norskt, böcker som musik, historier och nyheter, slukar hon hungrigt. De flesta nära och kära runt barndomshemmet i Askim utanför Oslo har försvunnit, förutom lillasystern.

– Det blir alltmer sällan jag åker ”hem”, konstaterar hon med en suck.

Trots det trivs hon i Halmstad. Och i Helsingborg. För där bor hennes särbo, den för Halmstadborna välkände dirigenten Torsten Östergren. De har varit ett par i 30 år nu.

– Särbos, förtydligar Jorun.

– Vi testade att bo ihop, men jag trivdes bättre i egen lya. Vi bestämde oss för varsin bostad, och det har fungerat jättebra.

Musik och teater har stor plats i deras liv. Hon och Torsten besöker inte lika mycket konserter och operor som tidigare. Men Jorun sjunger fortfarande. I kör, vilket hon gjort i stort sett hela sitt liv. Med sin dåvarande man sjöng hon även operetter. I Halmstad där hon bott merparten av sitt liv blev det Tylökören och Oratoriekören. Numera är det bara S:t Nikolai gospelskör som gäller.

– Jag älskar att sjunga. Det kommer jag att göra så länge jag lever, säger hon glatt.

Samtidigt med sången kom teatern. De som sett Examen i Ruskaby skola i gamla Eldsbergaskolan på Galgberget kanske känner igen Jorun därifrån, eller från någon av de många föreställningar av Charles Dickens En julsaga på Kulturhuset. Under många år var hon även med i Hallarnas skådespelarlag.

Uppväxten i Askim har satt outplånliga spår. ”Vem kan glömma de fruktansvärda åren när mörkret låg som en tung tjärtunna över den norska befolkningen”, menar hon. Inte ens skenet av ett stearinljus fick synas när det var mörkläggning. Den minsta lilla glipa betydde att vakterna kom och knackade på.

Och det ville man absolut inte. För hemma hos Jorun samlades motståndare till kriget och judeförföljelsen. Såväl hennes pappa som hennes morbröder tillhörde motståndsrörelsen och risken för arrestering var stor. Den blev definitivt inte mindre av att man på familjens tryckeri tryckte upp propaganda mot kriget och judeförföljelsen.

Känslan av att allt inte var som det skulle när hon växte upp, minns hon tydligt.

– Det låg liksom i luften. Även om vi var små kände vi det.

De vuxna talade lågmält, ibland viskande bakom de tjocka mörkläggningsgardinerna. Exakt vad som avhandlades förstod hon inte. Men att det inte skulle höras utanför husets dörrar förstod hon. Allteftersom hon blev äldre blev hon mer medveten. Hon kunde inte undgå razziorna i bostadsområdet och grannar som försvann spårlöst. Hennes pappa klarade sig med en hårsmån medan hennes två morbröder arresterades.

–Han var nära att arresteras men hann dö innan. Jag är övertygad om att han stod på tur, säger hon.

Han föll ihop, 37 år gammal, i en hjärtattack på väg till jobbet.

Jorun började sitt yrkesmässiga liv i Sverige som köksbiträde i Karlskrona dit hon kom som 18-åring. Något år senare träffade hon sin dåvarande man, fick tre barn, bodde i Trollhättan några år innan det blev Halmstad. När barnen var stora utbildade sig Jorun till undersköterska och fick jobb på hjärtintensiven. Där var hon fram till ett år innan pensioneringen. Då bestämde hon sig också för att lämna stadslivet och flytta till Trönninge.

– Här stortrivs jag. Lite på landet, nära till Halmstad och inte långt från Helsingborg!