HP TRÄFFAR…

… Ida Larsson som kommit in på en fotoutbildning i Auckland, Nya Zeeland.På söndag sitter Ida på flygplanet till andra sidan jordklotet för att utbilda sig i konsten att hantera en kamera på bästa sätt.

Platsen på Southseas film and television school fick hon via en skypeintervju med rektorn som var i Sverige för antagningsintervjuer. Samtidigt var Ida i Norge och jobbade.

– Så det var enda sättet, säger hon lättvindligt.

Det mesta i Idas liv är enkelt och okomplicerat. Hon är en chosefri tjej med båda fötterna på jorden, även om hon nu ”flyger” till Nya Zeeland. En resa som hon inledningsvis knappt vågade tänka på. Än mindre tro att det över huvud taget skulle vara möjligt att genomföra. Men nu bär det iväg.

Lite skönt känns det att två svenskar ska gå på samma skola.

– Då finns det någon man kan prata svenska med.

Ursprunget till det hela började på Ljud- och bildskolan under en föreläsning om olika medieutbildningar efter gymnasiet.

Föreläsaren berättade att hans dotter gått en utbildning på skolan i Nya Zeeland. Ida blev nyfiken men reagerade som de flesta andra gör när de hör om andras prestationer.

– Det här är något som andra kan göra, inte jag. Men så var det inte, säger hon glatt.

Första kameran fick Ida när hon sökte till Ljud- och bildskolan. Intresset var till att börja med ganska ljummet och var dessutom en slags kompensation för cykling som hon ägnat sig åt under hela uppväxten. Hon cyklade för CK Bure och vann bland annat ungdoms SM i tempo för några år sedan.

Tyvärr blev hon ”övertränad” och valde att enbart cykla för skojs skull. Hon fokuserade på skolan och kom fram till två saker. Dels att hjälpa människor som har det svårt, dels att göra det med hjälp av kameran.

Men inte förrän andra året på gymnasiet ”upptäckte” hon fotot på allvar. Bilderna blev bättre och allteftersom hon hittade sina styrka sporrades hon att gå vidare. Sedan dess har Ida alltid kameran med sig. Hon skulle nog inte kunna leva utan den. Att få en bild i huvudet och kunna ”ta” den är det bästa hon vet.

Allra helst fotograferar hon bröllop och sport, bland annat thaiboxning som hon utövat själv.

– Det är ju verkligen action. Sport över huvud taget är fart. Att fånga en tiondels sekund av dramatik i en match är en känsla för timing, menar hon.

Även konstnärliga nakenbilder, helst i svartvitt och utan den minsta manipulation gillar hon också. Allra svårast är person- porträtt. Samtidigt är just ett porträtt hennes bästa bild.

Dessutom har hon gjort en utvikningskalender med sina tjejkompisar för något år sedan, vars intäkter på 12 000 kronor från försäljningen gick till Unicef.

Hon har fler projekt på gång, hemliga än så länge. Även där kommer pengarna att gå till hjälporganisationen.

– Jag har alltid velat hjälpa andra, och genom kalendern fick jag chansen.

Att hon inte behåller något av intäkterna för egen del är för henne inte konstigt alls. Pengarna skulle inte göra någon skillnad i hennes eget liv. Hon är lycklig ändå.

– Vetskapen om att de gör skillnad för andra som behöver dem bättre gör mig däremot lycklig.