Margit växte upp på Söder i Halmstad där hon ”hoppat på många pråmar”.

Efter realen på läroverket jobbade hon på lasarettet, ålderdomshem och med förståndshandikappade.

– Sedan åkte jag till England och arbetade med polioskadade på ett stort sjukhus i Oxford.

I Sverige igen var hon ett tag barnträdgårdslärare (förskollärare) i Tranås kyrka.

Till Sri Lanka åkte hon första gången 1963 för att, som det var tänkt stanna ett kort tag och hjälpa sin bror Bertil och hans fru Ruth som var missionärer.

– Men jag blev kvar.

Hennes första intryck i det exotiska landet var att barnen på gatorna inte gick i skolan.

– Det har med läraren i mig att göra. Därför började jag plocka upp barn och försöka ta hand om dem.

Någon hjälp på plats fick hon inte utan fick vända sig till släkt och vänner i Sverige som började stötta ekonomiskt och hon fick även hjälp av Erikshjälpen. Margit stannade i tre år och då hade drömmen om anläggningen Smyrna missionhouse i Nuwara Eliya förverkligats.

– Då hade vi ett barnhem med ett 20-tal barn. Ett av barnen var David som jag hjälpte till med utbildning i skolan. Han driver i dag en stor skola för fattiga barn i Kotagiri i södra Indien på grund av kriget i Sri Lanka.

Margit åkte hem till Sverige och jobbade som barn- och ungdomsledare i Pingstkyrkan. Sedan studerade hon i Skara till lågstadielärare. Därefter arbetade hon ett tag i Falköping innan längtan till ”te-landet” blev för stor.

1970 återvände Margit och gifte sig med en tamil. Paret startade en fadderrörelse som snabbt växte sig stor. En som kom att bli samlingspunkten i Sverige för verksamheten var Kerstin Gustavsson i Mellerud. Pingstkyrkan i Falköping tog emot gåvor och skickade ut dem.

– Vi hade tusen faddrar under en tid. Genom dessa barn kom vi också i kontakt med deras sjuka föräldrar och syskon. Vi delade ut matvaror inte bara till barnen utan även äldre.

Paret började med olika projekt som att väva och sy och turisterna strömmade in landet från bland annat från Sverige och många besökte Smyrna-anläggningen.

– Sri Lanka var det stora turistprojektet. Då fanns inte Thailand på kartan.

1983 startade inbördeskriget mellan tamiler och den största folkgruppen singaleser. Paret bestämde sig för att flytta till södra Indien.

– Det utmynnade i att vi hjälpte indier i stället för de var fattigare. Vi ordnade ett flyktinghus men vi hade ingen plats själva utan hyrde oss fram.

Ordföranden i stiftelsen ”Ge livet en chans”, Lars Jorméus, kom till undsättning genom att köpa in ett stort område som fick namnet Smyrna home. Där utvecklades ett handikappcenter och skola för gatubarn och man började med stickeri, teodling och en stor fadderverksamhet även där.

Fram till 1991 då Margit och barnen flyttade till Sennan hade Pingstkyrkan i Falköping varit hennes arbetsgivare och hon levde på missionärsstöd som man inte blev rik på.

– Det är därför jag inte har några smycken.

Hon blev lärare på en flyktingskola i Hyltebruk, vilket passade henne som hand i handske.

1996 startades stiftelsen ”Hjälp Margit hjälpa” som stöds av bland annat människor i Halmstad och Oskarström med omnejd. Hon har sedan besökt både i Sri Lanka och Indien varje år, en månad på varje anläggning för att uppmuntra, stötta och kolla så att bidragen kommer fram.

Margits stiftelse fortsätter med fadderverksamheten och stödjer på fyra skolor 60 ungdomar till högre utbildning.

– Det är lika viktigt där som här. Jag brinner för att alla barn ska få en möjlighet.