Ämnet är bröstcancer.

– All kollekt jag lyckas samla in går till forskning om bröstcancer.

En kvinna i Jennys närhet drabbades en dag av bröstcancer vilket berörde Jenny starkt. Tidigare tankar på att ordna en julmiddag till hemlösa genom att samla in kollekt lades åt sidan. Hon ändrade inriktning och lät projektarbetet i gymnasiet handla om bröstcancerdrabbade i stället.

Bröstcancerdrabbade kvinnor berättade sin historia för henne och Jenny började gräva efter information. Hon fann föreningen Mitt i livet, en förening som drivs och har startats av tre kvinnor som själva har erfarenheter av bröstcancer och kan ge rätt stöd.

– ”Utomstående” förstår inte riktigt vad de går igenom, men det gör de.

Jenny fick också kontakt med bröstcancerorganisationen Johanna, som bland annat säljer de rosa banden. Hon har också gjort intervjuer med kommunansvariga och fått en bild av hur bemötandet av drabbade kvinnor ser ut i dag.

– Den största insatsen gör Mitt i livet. Men det räcker inte på långa vägar.

– Det måste finnas mycket mer. Varför öppnar inte landstinget ett öppet forum där man självklart får vara anonym, men där drabbade kan prata med varandra och skriva av sig. En chatt, helt enkelt, tycker Jenny.

Jenny är oerhört tacksam mot kyrkoherde Anders Pihl som låter henne använda kyrkan under den vanliga onsdagsmässan och berätta om sitt projektarbete.

Jenny inleder med att berätta om sitt arbete, framför en del musik med medlemmar ur Nova Cantica och berättar mellan sångerna om sina resultat samt låter olika personer, bland annat från Barncancerfonden, cancerdrabbade och personer från Mitt i livet, berätta om sig. Stolt berättar Jenny att två företag sponsrar projektet.

För att besökarna som brukar komma till onsdagsmässan ska känna igen sig håller Anders Pihl en något enklare nattvard och låter ämnet bröstcancer dominera.

Särskilt nervös inför morgondagen är inte Jenny. Hon har stått på scen i hela sitt liv. Varje år sedan femårsåldern har hon haft en roll i pjäsen Brockhusen rider till Haverdal av Albert Olsson. De första åren fick hon alltid agera bybarn.

I år sätter Brockhussällskapet upp en annan pjäs, ett 1200-talsstycke som heter Trampa inte på min tröskel där Jenny spelar en mer eller mindre lättfotad ung dam.

– Jag började min karriär som bybarn, blev tattartös och är nu en ”sängvärmare” som ska förföra en präst, säger hon och skrattar.

Hon har precis läst igenom manuset och börjat titta lite på kläder, musik och sång. Och hoppas absolut få sjunga också.

Valet av gymnasium föll sig ganska naturligt för Jenny som vuxit upp med teater, som för övrigt är ett intresse i släkten. Hennes farmor och farfar är också engagerade i Brockhussällskapet och såg till så att Jenny också började. Det blev Sturegymnasiets samhäll- och konstnärligt skapandeprogram där både teater, sång och musik ingår.

Någon framtid som skådespelare tror hon inte på. Däremot en utbildning inom ekonomi och marknadsföring. Men först är det studenten, och sedan kanske några månader som aupair i USA, eller så fortsätter hon kanske jobba ett tag till i kyrkan innan hon bestämmer sig. Jenny har varit engagerad i kyrkan ända sedan hon konfirmerades. Hon trivdes så bra, ville stanna och göra något. Det resulterade i en fadderutbildning och så småningom blev hon själv konfirmandledare.

Nu är det dock projektarbetet som gäller. Nerverna är under kontroll. Nu bara hoppas hon att kyrkan fylls.

c”Utomstående” förstår inte riktigt vad de går igenom.

Jenny Falkström