Många har följt Hannas kamp, inte bara mamma och pappa, Kicki och Nicklas och lillasyster Sara, utan klasskamrater, lärare, all annan skolpersonal, släkt och familjens många vänner.

Som reporter fick jag följa Hanna på nära håll, inte bara via föräldrarnas mejl utan också genom att skriva om henne i HP.

Första gången vi mötte den lilla Halmstadtjejen var inför hennes sexårskalas. Då hade hon varit sjuk i nästan ett år. Många, inte bara vänner och släktingar, utan även läkare förundrades över Hannas förmåga till återhämtning. Att hon skulle bli sju år och börja skolan trodde få. Men Hanna hade en otrolig envishet och vilja att aldrig ge upp. Hon hann både börja första klass och fylla år.

Hanna älskade kalas. Inte minst på Busfabriken. Hon älskade också färgen rosa, sina guldskor och att leka prinsessa. Ronald MacDonaldsjukhuset i Lund där hon bodde långa tider blev, trots behandlingar, en plats där hon också lekte och hade roligt.

Att bada i swimmingpool var dock det bästa hon visste. Det fick hon göra många gånger på Länssjukhuset i Halmstad. Genom Barncancerfonden fick familjen åka till Eurodisney i Paris. Även där blev swimmingpoolen hennes favoritplats. De var också på Almers hus, på Lanzarote och hann med en resa till Kolmården.

Andra gången HP träffade Hanna var i våras. Jag följde, inte bara Hannas, utan hela familjens kamp mot den elakartade hjärntumören. Den 4 september 2008 skrev föräldrarna i ett av sina mejl ”I dag är det ett år sedan vårt helvete började! Hanna gick till skolan trots kraftig cellgiftsmedicinering...” Ett par veckor senare skrev de: ”Tack alla ni som har bett till högre makter och tänkt på oss – Hannas högmaligna hjärntumör är borta!”

Men säg den lycka som är beständig. Hanna fick virus i blodet och lades in på sjukhus igen. Några dagar in på det nya året fick hon ännu ett anfall, lades in och skrevs ut bara för återigen hämtas av ambulans efter ännu besvärligare anfall.

Det befarade svaret, att den maligna tumören spridit sig, bekräftades. Hoppet att hon skulle överleva var minimalt.

Kicki skrev den 24 februari i år: ”Tiden är vår vän. På fem år har överlevnaden för barn med hjärntumörer stigit från 30 procent till 80 procent. Snälla, låt Hanna leva så länge att överlevnaden är 100 procent.”

Miraklet de hoppades på infann sig aldrig. Natten till den 14 oktober gick Hanna bort. En älskad liten varelse med en vilja, mod och styrka som beundrades av många, och som hjälpte henne långt – men inte hela vägen.