Björn Berggren är född i Klintehamn på Gotland. Vistelsen på ön blev dock kortvarig. Efter två veckor adopterades han bort och hamnade i Säter, Dalarna.

– Min biologiska mamma lever och jag har kontakt med henne.

Efter fyra år flyttade han och hans nya familj till Piteå där de bodde några år innan Växjö blev den nya adressen.

– Jag gjorde all min skola från ettan till gymnasiet där.

Björn gick med i Kyrkans ungdom efter konfirmationen och när han gick i ettan på gymnasiet började en prästmaning växa fram.

– Men jag hade ingen dramatisk upplevelse.

När Björn prästvigdes 1975 i Växjö domkyrka av biskop Sven Lindegård var han som 25-åring yngst i landet.

Det finns ett märkligt drag hos honom att dras till vatten.

– Jag har i princip varit präst utmed Nissan hela tiden, utom en kortare period i Värnamo som ligger vid Lagan. Den ån var inte så trevlig så jag valde Nissan igen.

Han har hållits sig till bruksorter. Från norr till söder längs åns sträckning har Björn tjänstgjort i Norrahammar där det fanns ett järnbruk. Sedan blev det Långaryd i Hylte kommun med pappersbruk i centralorten. Under tiden där blev han prost i Västbo kontrakt, en titel som följer honom livet ut. Sedan tjänstgjorde han i Femsjö några år innan han hamnade på den hittills sista anhalten söder ut. 2003 blev han kyrkoherde i Oskarström, även det ett gammalt bruksamhälle. Sedan är det bara två mil till residensstaden...

– Kyrkoherde i Halmstad vill jag inte bli, hävdar Björn bestämt.

Han har sett hur kyrkans roll förändrats sedan äktenskapet mellan kyrka – stat upplöstes för tio år sedan.

– Det var mer öppet i kyrkan på åttio- och nittiotalet. Nu har vi hamnat i en diskussion om skolavslutningar. Det är ett tecken på det.

Många lämnar Svenska kyrkan vilket ger lägre skatteintäkter. Församlingarnas ekonomiska resurser minskar och man kan inte göra vad man önskar. Detta märks inte minst i Oskarström.

– Här har vi haft 150 utträden på tio år. Det motsvarar två tjänster.

Björn anser att många människor inte ”mött kyrkan” och han ser hur antalet konfirmander minskar.

– Då har man ingen naturlig ingång till kyrkans liv. I kyrkan ska man prata om livsfrågorna. Ju mer man tar bort av den kristna närvaron ju vilsnare blir människan.

I dag ser han många starka krafter som vill att det offentliga rummet ska var religionsneutralt.

– Det gillar jag inte.

Kyrkans framtid ser han ljust på även om verksamheten kanske förändras.

– Det finns en livskraft i kyrkan som ingen kan ta död på, men det blir kanske en mindre andel människor som kommer att hitta den.

– Det är viktigt att vi firar gudstjänst glada och positiva och att nattvarden firas varje söndag regelbundet. Tror vi på Guds löften så är det kraften.

Björn har sett hur det sociala nätet fått allt större maskor och det märks inte minst i det kyrkliga arbetet. Han ser missbruk och fattigdom breda ut sig.

– Det är rätt skrämmande. Vi delar ut mat ibland. Jag tror att människor har det för bra materiellt, men man kan inte köpa lycka för pengar, säger prosten som långtifrån är rund som en ost.

cDet finns en livskraft i kyrkan som ingen kan ta död på.

björn berggren