HP MÖTER…

… Hans Berndtsson, prisbelönad hundägare.

Norrbottenspetsen är sedan länge borta. Nu har han i stället två jaktlabradorer, Penny, tio, och Ellen, fyra år. Båda är svarta tikar.

– De gulbruna labradorerna blir så smutsiga av att springa i vatten, säger Hans.

– Och hanar är så jobbiga att rasta, vid varje lyktstolpe åker benet upp, tillägger hustrun Ingrid.

Hans, eller Hasse som han kallas, var med i en brukshundsklubb när en vän frågade varför han inte gick med i ”labbeklubben” i stället. Hans gick dit och är kvar än i dag. Han gillar att vara där och träffa likasinnade. Men han umgås inte så mycket privat med dem han träffar ute i hundsvängen.

– Det är en viss jargong inom hund- och kennelkretsar. ”Min hund är bättre än din hund” och så vidare, säger Hans som aldrig brytt sig särskilt mycket om vare sig hundarnas mankhöjd eller form på nosen.

Han är mycket engagerad i jakt- och viltspår och har vunnit många priser med båda sina hundar. I viltspår lägger en domare ut ett blodspår som leder fram till en älg- eller rådjursklöv. Hunden måste följa hela spåret fram till klöven, den får absolut inte vika av och springa till belöningen direkt. Tanken är att viltspår ska efterlikna verkligheten. Därför är det viktigare att hunden hittar rätt än att den hittar fort.

– Om en älg blir påkörd och hunden ska spåra älgen i sällskap med en jägare är det viktigt att jägaren hinner ifatt med bössan på axeln, berättar Hans.

Penny har en särskilt känslig nos och har vunnit otaliga priser. I år blev Penny utsedd till årets viltspårshund 2009 vid Labrador Sydvästs årsmöte. Det var tredje gången som Penny fick utmärkelsen.

Trots alla priser vill Hans inte kalla viltspår för tävling. Han ser det mer som att han låter hunden göra det den är född till.

– Viltspår testar hundens kunnande. Den får använda det som sitter i nosen och huvudet.

Träningen av en jakthund börjar redan dag ett, vid matskålen.

– Det går inte att säga i timmar hur mycket tid jag lagt ner på att träna hundarna, men det är många, säger Hans.

Hundintresset går hand i hand med Hans intresse för friluftsliv. Han älskar att vara ute i skogen och han jagar gärna – oftast and och fasan. Hundarna är självklart med. Varje dag är Hans ute och går i minst en och en halv timma med sina hundar. Ibland blir det mer.

– När jag åker ut till Skedala skog kan jag vara ute med dem hur länge som helst, säger han.

Man blir inte rik av att hålla på med viltspår, menar Hasse. Det finns inga prispengar, och ibland åker han 30 mil på en dag, till och från en tävling.

– Det är inte som med aktier, man får ingen avkastning. Om man inte skaffar valpar då, säger Hans.

Men att hundarna skulle få valpar är inget som makarna Berndtsson är det minsta intresserade av.

– Jag skulle inte kunna tänka mig att sälja en valp. Vem köper den och hur tas den om hand? Måste den bo i hundgård? Det skulle sluta med att vi satt här med åtta eller tio hundar, säger Hans.

Hundintresset ger i stället avkastning på ett annat sätt. Det ger livskvalitet, menar Hans och hans fru Ingrid, som han delar intresset med. Och visst främjas hälsan av alla långa promenader. Han är pigg för sin ålder.

– Jag skulle kunna gå promenader med hundarna tills jag ”ramlar”, säger Hans.