Jodå, slår man upp Jonas Heintz i telefonkatalogen står det faktiskt skivbolagsdirektör där. Han driver bolaget Brunljud som jobbat med band som Speech Defect, Terror Pop och Almedal. Det sistnämnda bandet släppte i dagarna en ny skiva som spelats in i Brunljuds studio.

– De fick ett litet genombrott 2008 när Håkan Hellström spelade deras låtar på sin turné. Tidigare har de spelat in själva, men nu satsade deras skivbolag Luxury lite pengar på dem. Det är kul att ta lite jobb åt andra och jag har lagt mycket tid på det här. Det ska bli roligt att se hur det går, säger Jonas Heintz.

Musik är och förblir hans livsluft, även om han tröttnat på att spela live. ”Ökengigen” tog till slut ut sin rätt.

– Jag har spelat på en uteservering på en bortglömd galleria. Där fanns bara den här pizzerian och en fiskaffär. En tisdagskväll. Gaget var en halvtinad pizza och ett par folköl. Då känner man att det är dags att kasta in handduken, säger han lakoniskt.

– Många tror nog att det är glamouröst att vara musiker. I själva verket är det det sämsta yrket man kan ha. Men samtidigt är det kul och ger en massa minnen. Dåliga gig är nästan roligast att snacka om, säger han med ett skratt.

Rockkarriären började på Godtemplaregården i Våxtorp. I replokalen där hängde Jonas Heintz med sina barndomskamrater.

– Vi var aldrig ute, vi var där hela tiden, säger han.

Med hårdrocksbandet Mystery Boys (”ett fruktansvärt namn”) vann han en Hallandstävling när killarna var i 15-årsåldern.

– Vi var arga unga män. Eller, egentligen var vi jävligt harmlösa. Fast vi ville se ut så. Problemet var bara att vi lät som kastratsångare. Det blev i och för sig bättre när vi blev äldre.

Senare har han haft framgångar med The Carny, jättebandet som för några år sedan sjöng in ”This Christmas (I’ll be staying here with you)”, framröstad i P3 som Sveriges bästa nya jullåt.

– Jag och Fredrik Magnusson startade bandet. Sedan växte det för att vi skulle spela live. Till slut var vi nio personer, och då blev det svårt att sätta ihop gig. Vi hade jävligt kul, men det tjänar man ju inga pengar på.

Pengar, ja. I backspegeln menar Jonas Heintz att det förmodligen var ett misstag att gå estetisk linje med musikinriktning.

– Jag borde ha utbildat mig till kock. Eller bagare. Att baka och laga mat är min passion, säger han och pratar länge och kärleksfullt om känslan i att lyckas baka riktigt bra surdegsbröd eller baguetter.

Numera har han dock ett ”riktigt” jobb – där han dessutom får ägna sig åt musik.

– Jag har jobbat som verksamhetsutvecklare på bildningsförbundet Sensus de tre senaste åren. Vi gör studiecirklar för rockband, man hjälper dem med replokaler, utrustning och goda råd. Det är inspirerande, även om det tar udden ur ens eget musikintresse på fritiden.

Efter jobbet är det i stället engelsk fotboll som regerar. Från soffan, alltså.

– Intresset har kommit de senaste åren. Men jag fick en Arsenalhalsduk av farsan nån gång på 1980-talet, så förmodligen var det där det började.

Återstår ett epitet att förklara. ”Julfascisten” (hans egen benämning) Jonas Heintz har faktiskt en skylt med God Jul hängande på dörren fastän Tjugondag Knut för länge sedan passerats.

– Nä, det är ren lathet. Jag älskar julen, men för mig går det över direkt efter juldagen. Däremot börjar vi julpynta här hemma redan i mitten av oktober.