Efter 26 timmars flygresa kunde Lovisa Nilsson för ett par veckor sedan äntligen sätta fötterna på svensk mark igen. Det var nästan tre år sedan hon senast ­besökte föräldrahemmet i  Halmstad. Hemma för Lovisa är numera en stor hästgård i delstaten Northern Territory i Australien. Där bor hon tillsammans med Cameron, dottern Isabella – och drygt 20 000 nötkreatur. Närmsta stad är belägen 60 mil bort. Till närmsta affär, som drivs av några urinvånare och endast säljer det mest nödvändiga, är det sju mil.

– Det är helt fantastiskt att handla i mataffärerna här. Utbudet är ju enormt, säger Lovisa som till vardags varken är bortskämd med färska mejeriprodukter eller närodlade grönsaker.

– På stationen där jag bor dricker vi pulvermjölk. Och frukt och grönsaker hinner bli gamla innan de når fram till oss.

Men hon klagar inte. Att bosätta sig så isolerat var ett medvetet val, och hon trivs bra i det heta klimatet.

– Just nu är det 40 grader i vår del av Australien, och det är lite väl varmt när man har en bebis.

– Det är jätteskönt att kunna gå ut och promenera här i Sverige med Isabella när som helst på dagen, säger Lovisa som tar emot på Heagård, där hon har vuxit upp.

Hennes mamma Lena tar gladeligen hand om åtta månader gamla barnbarnet Isabella medan Lovisa visar bilder från sitt liv ”down­under” och berättar om sin annorlunda tillvaro.

Allting började med en långresa till Australien hösten 2008, vilket HP tidigare berättat. Lovisa träffade australiensaren Cameron, blev kär och bestämde sig för att stanna.

I februari föddes deras dotter Isabella. Förlossningen skedde på ett sjukhus i  Brisbane, där Camerons mamma bor. Efter två veckor var de redo att återvända till stationen – en resa som tog tre dygn med bil.

– Den sista biten flög vi med ett litet propellerplan, eftersom kraftigt regn hade gjort vägarna okörbara.

Någon vanlig föräldra­ledighet, med besök på öppna förskolor, fikastunder med andra mammor och regelbundna besök på BVC har det knappast blivit för Lovisa.

– Allting är helt annorlunda där, och man får klara sig själv på ett annat sätt.

Samtidigt som hon är glad att slippa alla ”regler” kring föräldraskapet, tycker hon också att det kan kännas ganska ensamt och långtråkigt.

En vanlig dag börjar med att hon och Bella klockan sex äter frukost med de andra anställda på stationen.

– Sedan brukar jag gå ut och gå en stund, innan det blir för varmt. Jag matar kalvarna med Isabella bredvid mig i vagnen. Resten av dagen försöker jag sysselsätta Isabella, men både hon och jag blir lite rastlösa, konstaterar hon och skrattar.

Innan hon blev mamma jobbade hon i köket och lagade mat till stationens tolv anställda. Lovisa älskar att rida och har en egen häst.

Arbetet på stationen är fysiskt krävande och innebär långa arbetspass, ibland med övernattningar ute i  ”bushen” när djuren ska drivas in.

– Det är hårt jobb med mycket action. Det är ganska kul.

Hon konstaterar att varken hon eller hennes fästman är några stadsmänni­skor. Hon kan absolut tänka sig att bo så här, även i fram­tiden.

– Jag älskar naturen och landskapet. Barnen som växer upp på en station får lära sig att aktivera sig själva, i stället för att bara sitta vid en dator. De leker med djuren och får tidigt ta ansvar. Det tycker jag är bra.

Efter årsskiftet flyttar Lovisa och Cameron till en annan station, som inte är fullt så avsides belägen.

– Där kommer vi att bo bättre, ha närmare till stan och ha färre djur. Förhoppningsvis får vi mer tid över till att rida, umgås och resa lite mer.