Persisterande trofoblast sjukdom. Det är namnet på den diagnos som Sara Klaverdal för sex år sedan oväntat fick. Dottern Sofia var bara ett år när Sara sökte läkarvård för blödningar.

Läkarna trodde först att det handlade om ett utomkvedshavandeskap, men efter ytterligare undersökningar stod det klart att moderkakan bildat tumörvävnad – och spridit sig till ena lungan.

– Situationen blev plötsligt akut, med operation och cellgiftsbehandlingar, berättar Sara när vi träffas på hennes arbetsrum på barn- och ungdomskliniken på Hallands sjukhus Halmstad.

Här har hon arbetat sedan våren 2010. I dag är Sara friskförklarad och har fått ett barn till – sonen Elias som är 14 månader.

Men vägen dit har inte varit enkel.

– Behandlingen blev utdragen och komplicerad. Att drabbas av cancer i den fas som jag befann mig i, som nybliven mamma, innebar en ganska tuff resa. Jag fick min första cellgiftsbehandling samma dag som min dotter skulle börja skolas in på dagis. När and­ra föräldrar pratade om hur jobbigt det var att behöva vara hemma från jobbet med sina förkylda barn, ställdes jag inför helt andra problem.

Någon dödsångest kände hon inte i början, eftersom läkarna gett henne goda prognoser. Men när cancern kom tillbaka, efter avslutad behandling, kom tvivlet.

– För min egen del var jag aldrig så orolig. Det som oroade mig var hur min dotter skulle klara sig om jag gick bort. Som cancerpatient och förälder har man många frågor. Hur påverkas barnen av det som händer? Hur ska man prata med barnen om sjukdomen?

Sara kände ett behov av att få prata med någon om sina funderingar och fick kontakt med en psykolog i Lund.

– Det räckte med ett enda samtal för att jag skulle bli stärkt i mitt föräldraskap. Jag insåg att jag som förälder räcker till för mitt barn, även om tillvaron är kaotisk och jag känner mig otillräcklig. Jag kan inte skydda mitt barn från allt hemskt, men visa att det går att ta sig igenom svåra saker, säger Sara.

När Region Halland i november anordnar en föreläsningsserie för cancerberörda där teman som kost, arbetsliv, sexualitet och livskvalitet står på programmet, är Sara Klaverdal en av föreläsarna. Hennes föreläsning kommer att ha titeln ”Om barn som anhöriga till cancerberörda”.

Med tanke på att Sara både har egen erfarenhet och är legitimerad psykolog med barn och unga som sitt specialområde, har hon mycket kunskap att bidra med.

– Jag kommer att föreläsa i egenskap av psykolog, men fyller på med mina personliga reflexioner. Dessutom har jag trippel erfarenhet av ämnet, eftersom jag själv miste en förälder i cancer som barn. Min pappa dog hastigt i en hjärntumör när jag var 18 år. Det är en känslig ålder, när man håller på att frigöra sig från vuxenvärlden.

I   dag ser Sara framåt och bekymrar sig inte för eventuella återfall. Hon njuter av familjelivet, har ett arbete som hon trivs med och har fullt upp med husrenovering och annat på fritiden.

– Det som jag oroar mig för är sällan det som händer. Det finns så mycket som vi inte kan kontrollera. Min sjukdomsupplevelse har gjort mig mer orädd.

Hon tystnar för en liten stund, och tillägger:

– Jag tror på Gud, och att vi blir burna genom allt. Vad som än händer, kan jag känna mig trygg. När jag inte visste om jag skulle leva eller dö, kunde jag luta mig mot min tro.

Fotnot . Utomkvedshavandeskap inträffar vid cirka en procent av alla graviditeter och innebär att det befruktade ägget fastnar utanför livmodern.