Han bor i en marklägenhet med utsikt mot golfbanan i Rydöbruk men golf är ingen sport han ägnar sig åt.

– Då blev man gående där. Jag har andra intressen, säger han och väggen över pianot vittnar om vad han ägnar en stor del av sin tid åt. Här hänger fioler i flera rader, sjutton närmare bestämt.

– Men jag har skänkt bort en del till mina barn och barnbarn. Jag har gjort 35 fioler. Och spelat har jag gjort sen jag var liten grabb och kom med i Nissadalens spelmanslag.

Noggrannhet och att verkligen känna för det, är viktiga egenskaper för en fiolbyggare.

– Annars går det inte. Det tar 200-300 timmar att göra en fiol. Det är hantverk allt igenom.

Han har en liten verkstad i ett uthus där han nätt och jämt får plats med bandsåg, hyvel och andra saker som behövs. Han gör svepaskar också.

– Jag tycker om att jobba med händerna.

Hela sitt yrkesliv har han ägnat åt järnvägen. Som 18-åring lämnade han hemmet i Snöstorp för järnvägsknuten Åstorp där han fick sitt första jobb.

– Jag var mest på magasinet och gjorde omlastning av resgods och gick lite på växlingen på bangården. Men jag trivdes inte nere i Skåne och hade funderingar på att sluta. Jag hade bott hemma hela uppväxten och kände inte en människa och dialekten gillade jag inte.

– Stinsen där förstod att jag inte var så glad för att vara där, han kom en dag och frågade om jag var pigg på att flytta till Knäred och bli stationskarl. Jag blev eld och lågor och sa ja på en gång.

Han jobbade åtta år i Knäred och det var där han träffade sin fru Anna-Greta. Sen blev det indragningar av personal och Knut förflyttades på egen begäran till Halmstad. Han gick på vikariat och kom till småstationer, bland annat Rydöbruk.

– Jag skulle inte fortsätta mer än 14 dagar men han som hade jobbet var sjuk och kom aldrig mer igen.

Knut blev snabbt bekant med folk på orten och blev kvar, hans fru flyttade med och de bildade familj. Den första tiden bodde de i en liten lägenhet i Brukets arbetarkaserner. När han erbjöds jobbet som stins flyttade familjen in i stationshuset som numera är i privat ägo.

– Det var nära och bra. Bara en trappa ner och sen var man på jobbet. Jag trivdes med det. I och med att vi hade posten också fick jag träffa folk utifrån samhället och hade mycket kontakter.

Som stins hade han mycket administrativt arbete med tåg- och godsklarering och att sälja biljetter när han inte vinkade av tågen och tog upp bommarna till tre järnvägsövergångar med en vev som var förbunden med långa linor.

Men efterhand minskade tågtrafiken.

– Industrier försvann och det blev mindre att göra. Ett rätt så stort sågverk brann och spånskivefabriken flyttade till Oskarström, det var kris med arbeten och det blev mindre att göra på järnvägen.

Stationen lades till sist ner 1975 och Knut Petersson blev Rydöbruks siste stins.

– Det var rätt tråkigt, faktiskt. Men inget man kunde göra något åt.

Han fortsatte arbeta på stationen i Torup fram till pensioneringen 1978.

– Jag är väldigt nöjd med mitt liv och har fått uppleva mycket, sammanfattar han.