1962 fick Johnnys mamma Inger, 15 år, besök av släktingar som bodde i Amerika. Besöket hade föregåtts av att hon ställt frågan ifall hon fick följa med dem tillbaka för att gå på high school i Los Angeles. Svaret blev ja och i september korsade de Atlanten. Efter några års studier träffade hon 1965, via gemensamma bekanta, George och de blev ett par.

Året efter återvände hon till Sverige och då väntade hon barn. Tanken var att hon skulle åka hem inför förlossningen och att barnet då skulle få svenskt medborgarskap, och sedan skulle de återvända till USA. Av flera anledningar blev det inte så. Efter några års sporadisk brevväxling avtog kontakten helt.
– Mamma träffade efter några år en ny man och jag fick en bror. Så i stället för att växa upp i Los Angeles bodde jag nu i Rydöbruk. Något jag är väldigt tacksam för. Man vet inte vad som skulle ha hänt om jag bodde i USA. Men jag är glad över hela min svenska familj. Och att växa upp i Rydöbruk har varit en idyll.
– Jag har alltid vetat att jag hade en annan pappa, och jag hade ett gammalt foto. Man funderar mycket som barn och fantiserar, ”hur är han, var bor han, vad gör han?”. Inte minst de gånger man är ledsen och i behov av tröst. Men under 28 år hade vi ingen kontakt.

När Johnny var tio år, 1976, ville han veta vem som var hans pappa. Tillsammans med sin mamma skrev han ett brev. Det skickades till den senast kända adressen i Pasadena. Inget svar kom.
– 18 år senare, det var fotbolls-VM 1994 och Sveriges första match mot Brasilien, ringde plötsligt telefonen. ”Hej, det är George, jag är din pappa”.
– Jag trodde inte det var sant, men det blev ett ganska långt samtal. Jag fick veta att jag hade fyra systrar och från ena stunden till den andra så var släktträdet komplett.
George Mostacero hade nämligen inte sett brevet tidigare. Hans fru hade gömt undan det, för hon trodde att det kunde vara från en älskarinna. Men nu var de i gång att separera och då fick George kännedom om brevet och tog kontakt.
1996 åkte Johnny och familjen till New York. Därifrån åkte han ensam till Los Angeles.
– Jag tror att det var bra att få ta det mötet helt på egen hand. Jag försökte ställa in mig på hur det skulle bli, och målade upp ett worst case scenario. Tänk om jag inte skulle tycka om min pappa eller mina syskon? Efter trettio år vet man inte vilka känslor som kommer upp.
I ankomsthallen väntade en välkomstkommitté på 10-12 personer.
– Det första blicken fastnade på var min systerson. Han såg ut precis som jag gjorde i den åldern. Jag pekade på honom och visade ett foto på mig i samma ålder. Alla förundrades över hur identiska vi var.
Johnny tillbringade mycket tid med sin far, och de reste runt tillsammans för att lära känna varandra och för att träffa den nya familjen.
– Jag märkte hur mycket det genetiska arvet spelar in. Vi hade exakt samma handstil, och vi kunde kommentera exakt samma sak samtidigt. Vi hade ett liknande förhållningssätt till livet – och så lite bacillskräck. Vi var så lika.
Johnny fick också veta att även hans far hade en annorlunda bakgrund. Han kom från Peru och hade italienskt påbrå. Som 15-åring bestämde sig han och några kompisar sig för att skaffa nya liv i USA.
– Jag fick reda på hela min släkthistoria. Förutom släktingar i USA så har jag har kvar familj i Lima, åtminstone en farbror och hans familj. Jag kanske tar tag i att söka upp dem någon dag, men just nu är jag nöjd med hur det är.

Efter några år blev Johnnys far George allvarligt sjuk.
– Han genomgick en tuff cancerbehandling. Vi hade tät kontakt på telefon under denna tid. Plötsligt en dag ringde mina systrar och sa att ”pappa vill att du kommer hit. Han är mycket illa däran”.
–Vi fick möjlighet att prata om livet och allt som hänt. Han var ledsen för att det blivit som det blivit. Samtidigt fick jag en möjlighet att säga att jag inte kände någon som helst bitterhet. Just det var det väldigt viktigt för mig att få säga.

När Johnny lämnade Los Angeles i november 2002 visste han att det var sista gången han skulle se sin far. Några dagar senare avled George, 62 år gammal.
Johnny hette tidigare Johansson. När familjen hade varit i USA 2000 frågade sonen Robin ifall han kunde få byta till sin farfars efternamn. Men Skatteverket sa nej.
– Robin var tvungen att ta sitt namn från mig, och jag var inte direkt intresserad av att byta. Men Robin stod på sig genom åren. Så vi ändrade våra namn. I dag är vi de enda två i Sverige med efternamnet Mostacero. Det är unikt, men samtidigt lite jobbigt. Som Johansson ombads man sällan att bokstavera efternamnet. Nu är det mer regel än undantag.