Harplingebon Lars Anders Olsson är nybliven pensionär. Han är bland annat medlem i Harplinge bivänner och tillbringar mycket tid med sina bin, vid den lilla dammen i trädgården eller i växthuset som han själv byggde åt sin fru när hon blev pensionär.

-  Jag älskar bin. De är nyttiga, fina och spännande, säger Lars Anders Olsson.

Blicken är lugn och varm men innerst inne är han en stor äventyrare. Hemmets lugn kan när som helst brytas av att det ringer människor i nöd. Lars Anders gör nu sitt sista pass som socialsekreterare och har telefonjour. Samtalen kopplas till honom från SOS och kan handla om våld i hemmet, barnmisshandel och missbruk.

- När det handlar om människor i kris är det viktigt att lyssna, att låta dem prata till punkt och att känna till vart de kan vända sig för att få hjälp, förklarar Lars Anders.

Från början drömde han om ingenjörsyrket men familjetraditionen och intresset för människor ledde till att han läste till socionom i Umeå. Han började karriären som fältassistent i Norre katts park och stadens övriga mörka hörn. Där skulle Lars Anders leta upp missbrukande ungdomar.

- Kommunen anställde mig i stället för att skaffa extra belysning i Norre katts park, skojar Lars Anders.

År 1999 fick han en inbjudan att jobba med ett Sida- finansierat projekt som skulle utveckla socialtjänsten i Moldavien. Under sju år pendlade han mellan Sverige och Moldavien och utbildade landets första socialsekreterare. Efter många år är det ett minne som förföljer honom: en tioårig pojke med rakat huvud bakom galler i ett fängelse i huvudstaden Chisinau.

–  Jag kom dit i ett annat ärende och såg pojken som grät efter sin mamma som han inte fick ringa. Polismästaren sade att de tog pojken från gatan för att han inte hade några papper och rakade huvudet på honom för att han hade löss. Jag har många minnen men det här är en av dem starkare. Den bilden har etsat sig fast.

Men han hyser inget agg utan betonar att polismästaren efter ett tag utvecklades mycket i sitt tänkande kring barns behov.

Detsamma gäller för en moldavisk guvernör som skulle visa upp sitt område för Lars Anders och låta honom ta bilder. När Lars Anders vände kameran mot en grupp romer vid sidan av vägen fick han uppmaningar från guvernören att strunta i dem eftersom de ”bara är zigenare”.

- Romerna gav mig då sin kofot i present som ett löfte att inte längre använda den. Guvernören har förändrats som människa under tiden, säger Lars Anders med ett skratt.

Moldavien räckte inte för Lars Anders utan han fortsatte med biståndsprojekt för missbrukande ungdomar i Ryssland och utveckling av fosterbarnsverksamhet i Ukraina. Han fortsatte även att resa en hel del privat med frun som även hon är pensionerad socionom. Trots att Lars Anders Olsson lider av hjärtflimmer, som kan vara en konsekvens av stress, sedan några år tillbaka finns det ingenting han ångrar.

-  I fjol reste jag till Moldavien privat och jag kunde se att vi har gjort en skillnad. Det känns stort och fantastiskt att ha varit med om det.