Trots att Rebecca Wallin är helt självlärd inom fotografering är det tredje gången hon ställer ut bilder. För två år sedan medverkade hon i ett projekt på Annies gård i Haverdal och i våras hade hon en utställning i Skillinge på Österlen, där hon är uppvuxen.

Hon är även ansluten till en bildbyrå och har en fotoblogg.

– Jag fastnade för att fotografera som 10-åring och köpte min första Nikon, en analog systemkamera, som 15-åring. Då lärde jag mig hur det här med bländare och slutare fungerar, berättar Rebecca när vi ses på ett kafé i centrala Halmstad en solig morgon.

Rebecca har med sig nytillskottet Charlie, sju veckor, till intervjun. Sönerna Elliot, 6,5 och Noel, snart 4 år, är hemma med pappa Jonathan.

Rebecca blev mamma som 25-åring och visste tidigt att hon ville ha en stor familj. Inte minst innebar hennes mammas bortgång i cancer att Rebecca omvärderade mycket i livet.

– Innan dess befann jag mig i en bubbla, där jag la all min tid och kraft på dansen. När min mamma dog, bara 52 år gammal, bestämde jag mig för att sålla mer. Jag ville inte längre vara den där roboten som sprang på audition efter audition.

Rebecca växte upp på skånska Österlen men kom till Halmstad som 15-åring för att börja på Sturegymnasiet.

– Sture har varit en nyckel för mig. Åren där betydde så otroligt mycket.

Rebecca talar lyriskt om den särskilda ”Stureandan”, om de engagerade lärarna och lusten till skapandet.

Efter gymnasiet åkte hon ensam till Nice för att studera på en professionell dansskola. Hon tog sig igenom läsåret där, med ätstörningar som följd.

– Kroppsidealen var jättehårda, berättar Rebecca.

Sedan följde ett år vid Balettakademin i Stockholm, där hon förutom att gå i skolan på förmiddagarna var barnflicka åt tre pojkar på eftermiddagarna och jobbade i Oscarsteaterns kafé på kvällarna. Det höga tempot fortsatte när hon kom in på Balettakademin i Göteborg.

– Det var tre tuffa år då jag fick pusha mig själv.

I samarbete med Göteborgsoperan deltog Rebecca och hennes klasskompisar i uppsättningen ”A Chorus Line”. Minimikravet för danseleverna var att medverka i 20 föreställningar, men Rebecca deltog i alla 67. Samma dag som hon hade avklarat den sista föreställningen, fick hon veta att hennes mamma var döende i cancer. Hon dog i augusti, när Rebecca skulle börja sitt sista år på utbildningen.

– Jag dansade mig igenom sorgen. Jag har aldrig dansat vackrare än då.

I dag är Rebecca själv lärare i dans och vet att dansen kan användas som ett redskap för att växa och förmedla känslor.

Erbjudandet om att bli lärare på Sturegymnasiet kom oväntat, men Rebecca antog utmaningen att 24 år gammal bli klassföreståndare.

– Mötet med alla elever som brann för samma sak var fantastiskt.

I efterhand har hon läst in lärarbehörigheten, parallellt med jobb och föräldraledigheter.

– Men nu vet jag inte vad som händer med min tjänst, säger hon uppgivet apropå de stora nedskärningar som är på gång.

– Det är sorgligt att se hur man i Halmstad satsar på så mycket annat, som turism och fastigheter, medan man drar in resurser till en skola som Sturegymnasiet. Jag tycker det är skrämmande att man inte satsar mer på kulturen och att man begränsar valmöjligheterna för ungdomar.

I framtiden hoppas Rebecca kunna kombinera sitt dansande med fotograferandet.

– Jag ser i bilder när jag koreograferar, Man behöver ha ungefär samma känsla för ljus och djup när man dansar som när man fotograferar, förklarar hon.

Djupet är också något hon uppskattar med lokalerna på Heagård, där valv efter valv ersätter varandra.

– Det är ett underbart rum att ställa ut i, säger Rebecca Wallin.