HP GRATTAR…

… Staffan Falkhaven, konstnär och illustratör, som fyller 60 år 29 juli.

Illustratören med en fantasivärld av sagofigurer i sina naturbilder har funnit sig väl till rätta i lantliga Bästhult, som det står på en handskriven skylt vid Falkenbergsvägen en knapp mil från Torup.

Kanske ligger det lite i generna.

– Min pappa kom från Färgaryd och hette Georg Göransson, berättar han medan vi strosar runt på den stora tomten framför Fladdermushus, som 1800-talshuset har som gammalt namn och adress.

– Det var fladdermöss på vinden innan vi byggde om till ateljé, påpekar han.

Men själv är Staffan stadsgrabb, uppvuxen i Halmstad och flyttade till Stockholm via Göteborg när han kom in på Konstfack. Han bodde i storstaden i 14 år och jobbade som illustratör av böcker och läromedel.

Vad som fick honom att bryta upp och återvända till Halland vet han inte riktigt.

– Det var för stökigt i Stockholm. Det var dumt ur illustratörs- och arbetssynpunkt men jag hade kontakt med förlag och kunde fortsätta jobba.

Sedan träffade han Elisabeth som var hans uppdragsgivare ett tag i egenskap av ordförande i Hallands naturskyddsförening och vice ordförande i den nationella föreningen.

Han fick uppdrag för projekt åt Världsnaturfonden som handlade om miljöpåverkan från sojaproduktion och palmoljeproduktion. Och tycke uppstod och han flyttade in hos henne.

Och här är vi nu.

– Vi hade fyra hästar ett tag, appaloosor som indianerna red på. Men de är borta sedan ett tag och vi har höns i stället. Hästar var jobbigt och dyrt, drog till sig knott och det var höga krav på stall, säger han.

– Jag har försökt lära mig västernridning i stället hos Katrin Gunnarsson i Långås.

Paret köpte i höstas några höns i Veddige och hyste in i det gamla stallet och har gjort hönsgård på gamla gödselhögen. Besättningen har vuxit till 13 fullvuxna hönor och fem tuppar samt många små kycklingar, totalt ett 70-tal fjäderfän.

– Det är kindahöns, en gammal ras som ger goda ägg. Vi hade tänkt vara genbank för dem.

Ett annat intresse han utvecklat är att lava stenmurar, som ska hålla hundarna kvar på tomten i stället för ett murket staket.

– Det är tungt. Min farfar Gabriel byggde en och annan. Man måste ha sinne för det och minnas hur stenarna såg ut. Det svåraste är att få ihop stenarna. Jag gör det för hand.

Vi går in i det renoverade huset och efter en fika sötad med gårdens honung fortsätter vi uppför trappan till övervåningen, där Staffan har sin ateljé. På väggarna hänger flera av hans bilder i detaljrik torr akvarell.

Han befolkar sina landskap med egensinniga djur som trymsnaglar, gaffelsklosklar och ovelasklar. Barnasinnet har han i behåll, inget snack om den saken.

– O, ja. Det har jag verkligen!

Sedan illustratörsuppdragen har sinat, det senaste var en miljöengagerad serieruta för en fågeltidning, gör han inte så många bilder längre men håller på med en som ska bli en gåva till ett nyfött barn hos en nära vän till familjen.

– Jag har så mycket att göra att jag knappt skulle hinna med ett om jag fick ett nytt uppdrag. Jag går ut med hundarna och gör reparationer. Man blir på ett speciellt sätt när man lever så här, säger Staffan.

– Tekniken att måla är stillsam och meditativ men arbetet på gården är så fysiskt att jag kommer in i en annan stämning. Jag sitter och tecknar en stund varje dag men jag har bara gjort två tavlor sen jag kom hit förutom en del illustrationsarbeten, förstås.