Den senaste tiden har varit hektisk för Ewa-Marie och Markus Kihlagård. Sedan de i slutet av december fick en förfrågan om att bli ledare för en av Frälsningsarméns verksamheter i Puerto Rico har de haft mängder av praktiska åtaganden. Att som en hel familj flytta till en annan kontinent kräver en hel del arbete och semestern har nästan uteslutande handlat om att packa, fylla i mängder av blanketter och ordna med sönernas skolgång.

– Pappersexercisen för att få visum till USA är enorm, suckar Markus när vi träffas i Halmstad i samband med att han och Ewa-Marie är här för att överlämna nycklarna till huset på Brogård som de nu har sålt. För tillfället bor de hos Markus mamma i Nässjö, i väntan på avresan till Puerto Rico.

Exakt vilket datum de åker vet de fortfarande inte, eftersom deras visum inte är klara.

Men någon gång i augusti bär det av, och båda är förväntansfulla.

– Efter tolv år i Halmstad känner vi att det är dags för oss att gå vidare. Vi har alltid haft en längtan efter att få jobba internationellt, säger Ewa-Marie och berättar att de redan testat utlandstjänstgöring när de under åren 1994-1996 arbetade för Frälsningsarmén i Bolivia.

Själva är de övertygade om att det inte är någon slump att det blev just Puerto Rico.

– Vi hade ansökt om att vi var intresserade av en internationell tjänst, men inte önskat något specifikt land eller område.

En tid tidigare hade Markus i en tydlig dröm sett en flagga, och fått en känsla av att flaggan representerade landet dit de på sikt skulle flytta. Dagen efter sökte han på internet efter flaggan han hade sett, utan att hitta den. Av en tillfällighet upptäckte han en dag flaggan från drömmen när han läste om ett projekt i USA, och förstod att den tillhörde Puerto Rico som är ett amerikanskt territorium, sydöst om Florida.

När de några månader senare fick en officiell förfrågan från Frälsningsarméns huvudkontor i London om att bli kårledare i Puerto Rico, var de redan förberedda.

– För oss är det här mer än ett äventyr, det är en kallelse, beskriver Markus känslan inför uppdraget.

I Halmstad har de som kår­ledare fått se församlingen växa. Lokalerna har byggts ut och många barnfamiljer och människor med annan etnisk bakgrund har hittat till kyrkan.

– Det känns som att det är en bra tid att bryta upp, även om det förstås är svårt att lämna något som man själv har varit med och bygga.

I staden Caguas med 140 000 invånare väntar liknande uppgifter som de har haft i Halmstad. De kommer att undervisa, ha hand om barn- och tonårsgrupper, delta i social hjälpverksamhet och leda arbetet i församlingen.

– Den största utmaningen blir att predika på spanska, konstaterar Ewa-Marie.

De eventuella kulturkrockarna är däremot inte någonting de oroar sig över.

– Vi är vana att jobba mångkulturellt. Människans inre och behov är egentligen de samma, oavsett kultur.

De båda sönerna, 12 respektive 15 år, tycker att det ska bli spännande att flytta utomlands även om de var lite avvaktande i början. Yngsta sonen Ludwig ska studera vid en engelsktalande skola medan Philip kommer att läsa en del strökurser på distans.

Vad kommer ni att sakna mest när ni flyttar?

– Människorna, helt klart. Stränderna tror jag däremot inte att jag kommer att sakna, eftersom vi flyttar till en ö i Västindien, säger Ewa-Marie.

– Våra barn har vuxit upp här i Halmstad, så staden kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan, säger Markus.