Det må vara att 75 år på jorden, varav ett helt yrkesliv som konditor och krögare, satt sina spår. Kroppen har tagit stryk, knäna krånglar och de korta sträckor han måste gå är mödosamma och tar sin tid. Dock är blicken klar och fokuserad och humöret gott.

Huset i Fröskull är mycket trivsamt. På den fina skänken i köket står tv:n påslagen och intill hänger en kvist ormhassel, full med änglar av alla möjliga modeller.

Änglagrenens upphovskvinna, livskamraten Birgitta, gick hastigt och oväntat bort för fyra år sedan fast hennes kära dekoration är bevarad liksom många andra minnen. De fick ett långt och rikt liv tillsammans och naturligtvis finns saknaden där.

Per kommer ursprungligen från Örebro. När han var liten flyttade familjen till Halmstad där man drev Konditori Centrum. Båda föräldrarna omkom i en flygolycka i Ängelholm 1964 och Per tog då över rörelsen, endast 26 år gammal. Det var mycket att göra, men Per hade energi för mer! Han köpte en fastighet på Brogatan och öppnade där en kaffe- och tebutik. Under några år ansvarade han också för Konditori Tre Hjärtan på Stora torg.

Konditoriet var mycket populärt. Inte minst skolungdomarna gillade att fika en trappa upp där man satt och hade full koll på livet på torget utanför.

Efter några år började man anamma trenden med mat och erbjöd gästerna ett par enklare lunchrätter varje dag, något som fungerade bra.

Därmed slank Per, som alltid varit matlagningsintresserad, in på restaurangbanan. När Tylösands golfklubb i mitten av 1970-talet sökte någon som ville ta över driften av klubbens restaurang ville Per vara med.

– Fast då jag fick nobben!

Ett år senare stod klubben inför samma problem när den nytillträdde krögaren gett upp. Per aviserade återigen sitt intresse och den här gången fick han grönt ljus. Verksamheten inne i stan avyttrades i samma veva.

Sonen Jonas hängde med och jobbade jämsides med mor och far i alla år.

Per tycker att man hittade en bra modell för sin restaurang – Gastronomiska akademien höll med och delade år 1992 ut sitt diplom för ”Hög kvalitet i verksamheten”.

– Vi kallades Sveriges bästa 19:e hål!

När man efter 25 år lämnade golfrestaurangen på grund av vikande lönsamhet hade Per Lindberg med råge passerat pensionsåldern, så det var kanske dags att hänga upp slängen ändå.

I 15 år ägde Per och Birgitta ett litet radhus i Florida där dottern Maria är gift och bosatt. Huset var en skön reträttplats att åka till efter jul- och nyår när stillheten åter lägrade sig över krogen och man kunde få en välförtjänt avkoppling. När det var som intensivast var ordet vila nästan ett okänt begrepp. Restaurangens popularitet var enorm.

– Du vet, vi hade ett sällskap som flög ner från Stockholm varje år bara för att få äta julbord hos oss!

Inför 75 - årsdagen verkar Per Lindberg vara nöjd med det mesta. Visserligen har han på grund av sin värk motvilligt fått lägga golfen på hyllan och att bistå sonen Jonas i dennes restaurang på Haverdals golfklubb orkar han inte heller. Med ett undantag: marsipanfigurerna till jul, de är fortfarande hans uppgift.

– Eftersom jag är konditor i grunden modellerade jag förr alltid marsipanfigurer som vi dekorerade med på golfrestaurangen, sen fick gästerna gissa hur mycket de vägde! Jonas vill ha samma sak, så nu sitter jag vid köksbordet och jobbar - det går faktiskt rätt bra!