Det finns många som aspirerar på titeln ”mest överskattade artisten/bandet”, men frågan är om inte Bob Dylan är min vinnare. Jag har aldrig riktigt förstått mig på hans storhet, även om jag kan medge att The Byrds versioner av hans låtar (”Mr Tambourine Man”, ”My back pages”, ”You ain’t going nowhere” etc) är riktigt bra. Så, egentligen är det nog inte Dylan som låtskrivare jag har något emot, utan snarare Dylan som artist. Hur som helst, det här inlägget ska istället handla om en av Dylans samtida ”konkurrenter”, som jag gillar både som låtskrivare OCH artist: Phil Ochs.

Phil Ochs föddes 1940 i El Paso, Texas, och studerade först till journalist innan hans politiska intresse fick in honom på det musikaliska spåret (han var dock en duktig klarinettist i unga år). 1962 flyttade han till New York och började spela på klubbar som folksångare, influerad av bland andra Woody Guthrie och Pete Seeger. Medan andra kallade honom för ”protestsångare” så kallade han sig själv för ”aktualitetssångare” eller ”sjungande journalist”, då han baserade sina låtar på sådant som han läst i tidningarna. Under de kommande åren fick han spela på den klassiska Newport Folk Festival, och gjorde sig ett större och större namn med tiden. 1964 kom första albumet, ”All the news that’s fit to sing”, som bland annat innehöll ”Power and the glory” och ”One more parade”, och året därpå kom uppföljaren ”I ain’t marching anymore”, av många betraktat som hans bästa album. Efter tre album för Elektra, flyttade han sedan till A&M, och övergav då också det enkla arrangemanget med bara en akustisk gitarr som komp. Istället började han experimentera med kompband och orkestreringar, något som inte föll fansen i smaken alls. Istället påbörjades en lång nedförsbacke för Phil, något som kulminerade 1968, då allt elände kom på en gång: valet av Nixon som president, poliskraveller i Chicago, morden på Martin Luther King och Robert F Kennedy… Han sade senare i intervjuer att 1968 var året då Phil Ochs dog. Trots detta gav han inte upp, och tänkte att det amerikanska folket förmodligen var trötta på att höra en massa politiska låtar. Hans lösning var att bli en blandning av Elvis och Che Guevara, och började skriva mer rockiga låtar. Återigen blev hans fans besvikna, och Phil sjönk djupare och djupare ner i sin alkoholism. Det hela slutade med att han 1975 antog en ny personlighet, John Butler Train, som han påstod hade mördat Phil Ochs. Train var övertygad om att någon i sin tur försökte mörda honom, och bar således alltid ett vapen. Han började också prata om att begå självmord, och i april 1976 hängde han sig hemma hos sin syster, 36 år gammal. Ett tragiskt slut för en stor låtskrivare, som säkert hade kunnat förse oss med massor av bra och viktiga låtar än idag.

Låtvalet denna gång stod mellan redan nämnda ”Power and the Glory”, ”The thresher” från debutskivan och titelspåret från andra albumet, ”I ain’t marching anymore”. Slutligen bestämde jag mig för den sistnämnda, som är en låt om alla meningslösa krig som USA startade redan på 60-talet, och då framförallt det i Vietnam. Bland annat sjunger Phil "it's always the old who lead us to the war, always the young to fall", och i en samtida intervju sa han att “bara det faktum att du inte kommer att få höra låten på radio är motivering nog för att ha skrivit den”. Låten blev något av Ochs signaturmelodi, och han spelade den på i stort sett alla konserter han gjorde fram tills det att han dog drygt tio år senare. Här kan du se honom spela den vid ett besök i Stockholm under sent 60-tal.

För några år sedan kom det en dokumentär om Ochs livsöde, ”There but for fortune”, som innehåller intervjuer med Ochs familj och forna kollegor, plus en hel del gammalt arkivmaterial. En trailer finns att se här.

Phil Ochs - "I ain't marching anymore" (1965)