Åren runt 2001-2002 var indiepopen som allra störst i Sverige, det vill säga den gren av indiepopen som ibland kallas tweepop, eller mespop. Just begreppet indiepop har sedan dess urholkats rejält, och idag räknas exempelvis Håkan Hellström och Familjen dit, vilket inte hade kommit på tal för drygt tio år sedan. Sedan kan man ju i och för sig diskutera vad indiepop egentligen är, om det är en musikstil eller en attityd gentemot de stora skivbolagen, men jag håller mig borta från den debatten här. Hur som helst, ett av mina favoritband vid seklets början var amerikanska The Aislers Set, som släppte tre fantastiska album. Under åren som gått har jag mer eller mindre glömt bort dem, men i och med att de nyligen utannonserade en återförening och inbokade spelningar i Sverige kom jag att tänka på dem igen, och känner att det vore på sin plats att tipsa om dem här.

Bandet bildades av Amy Linton under 90-talets slut efter att hennes band Henry’s Dress hade lagt av, och egentligen var det mer eller mindre ett soloprojekt för henne när första albumet ”Terrible things happen” spelades in 1997. Sedan utökades bandet med ytterligare medlemmar, som exempelvis basisten Alicia van den Heuvel, gitarristen Wyatt Cusick och trummisen Yoshi Nakamoto. Tillsammans spelade de in uppföljaren ”The last match”, som släpptes 2000, och som i mitt tycke är deras bästa album. Här hittar vi favoriter som ”Hit the snow”, ”Been hiding” och ”One half laughing”, plus en cover på 14 Iced Bears ”The balloon song”. 2001 och 2002 spenderades på turné runt om i världen, både på egen hand och som förband åt exempelvis Belle & Sebastian. De hann också spela in en ”session” hos den engelska radiolegendaren John Peel, där de bland annat spelade den kommande singeln ”Mission bells” och en fantastisk cover på Joy Divisions ”Walked in line”. 2003 kom så äntligen det fjärde albumet, ”How I learned to write backwards”, som förutom nyss nämnda ”Mission bells” även innehöll tidigare singeln ”Attraction action reaction”. Kort därpå lades bandet på is, och Linton fokuserade på sitt arbete som arkitekt, och de andra medlemmarna fortsatte med andra musikprojekt. Egentligen dröjde det till 2010 innan vi fick ett livstecken från bandet, då de spelade in låten ”Cold Christmas”, som kunde laddas hem från nätet. Två år senare lyckades det klassiska indiefanzinet Chickfactor övertala gruppen om att återförenas och göra en spelning på tidningens jubileumsfest i New York, en spelning som uppenbarligen gav mersmak, då de snart ska spela i London, Glasgow och här i Sverige.

Låten som jag tycker att ni alla ska lyssna på är den nyss nämnda ”Mission bells”, som i mitt tycke är något av det bästa bandet spelade in. Här får vi också ett fint trumpetsolo av Amy, och en härligt stökig avslutning, som för tankarna lite till McCarthys ”Red sleeping beauty”, en av de första låtarna som jag tipsade om här i bloggen. När låten släpptes som tolvtumssingel fanns det även en spansk version av låten med på baksidan, fast den verkar inte finnas att tillgå på Spotify, tyvärr.

Slutligen måste jag passa på att rekommendera ett annat av Amy Lintons tidigare band, nämligen underbara Go Sailor, där hon spelade trummor. Många har hört dem i filmen ”But I’m a cheerleader”, där två av deras låtar spelas, men hela albumet är bra från start till mål. Hmm. Det får nog bli ett kommande tips, tror jag…

The Aislers Set – ”Mission bells” (2003)